SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GNÄLL gnäl4, n.; best. -et.
Etymologi
[jfr sv. dial. gnäll, nor. gnell; vbalsbst. till GNÄLLA. — Jfr GNÄLLIG]
1) motsv. GNÄLLA 1: gnällande, kvidande; äv. i fråga om ngt livlöst, stundom närmande sig bet.: ”skrik”, gnissel. Lind (1738). Barns gnäll. Sahlstedt (1773). Kors hvad .. / .. gnäll utaf fioler! Bellman 3: 91 (1790). Genom tystnaden ljöd en hunds ängsliga gnäll. Benedictsson Folkl. 166 (1887). Öfver alla skriken höres gnäll från en massa positiv. SDS 1901, nr 26, s. 3. Fönsterluckornas gnäll i sina hakar. Hedin Scoutl. 162 (1913). jfr FIOL-, HUND-, KATT-, SPELMANS-, ÅNGEST-GNÄLL m. fl. — särsk. (†) om syrsas läte; jfr GNÄLLA 1 b. Syrsans gnäll. CFDahlgren 3: 74 (1822).
2) (ngt vard.) motsv. GNÄLLA 2: gnällande, klagan, ”klagovisor”; enträgen bön (i klagande ton); jfr GNALL 1. De goda seder äro borta, / .. Så är min mosters jemna gnäll. Lenngren (SVS) 2: 186 (1796). (Han var) Trött vid kreditorers gnäll. Leopold 2: 357 (1801, 1815). Gnäll om hjälp. Verd. 1891, s. 93. Kält och gnäll är kvinnfolkssed. Karlfeldt FridLustg. 54 (1901). Siwertz Varuh. 62 (1926).
3) (†) motsv. GNÄLLA 3: ljud?; jfr GNALL 3. Til porten wille han rijdhe. Men ther blef ett annet gnell, / Hans hest fick en weldigh smell (osv.). Hund E14 33 (1605).
Spoiler title
Spoiler content