GORGE gor4ʃ, r. l. f.; best. -en; pl. -er ((†) gorges Rålamb 8: 187(1691)).
Etymologi
[av fr. gorge, av lat. gurges, strömvirvel, svalg; besläktat med KVARK]
1) (numera knappast br.) hos kvinna: barm (se d. o. 5), byst (se d. o. 2), ”hals”. Deras korta röda charlakanströjor, som lämnade gorgen ganska mycket öppen. Tersmeden Mem. 2: 222(1736). En snöhvit gorge, hvilken intet är fängslad af något Snörlif. Posten 1768, s. 190.Ekbohrn(1868; ännu i den postuma uppl. 1904).
2) (i fråga om ä. förh.) bef. ryggsida i ett befästningsvärk. Rålamb 8: 109(1691). Bastionernes gorger äro slutne af murar, som afskära vallen i kurtin-vinklarne. KrigVAH 1843, s. 332.Ekbohrn(1904).
