SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GOSEN 4sen, n.
Etymologi
[av hebr. goʃän, namn på ett fruktbart landskap i nordöstra delen av Nedre Egypten, där israeliterna bodde under sin vistelse i Egypten]
(numera i sht skämts.) bildl., om ett ”välsignat” land o. d., rik(t) l. bördig(t) land (l. plats); särsk. om Skåne. Kolmodin Dufv. 107 (1734). Det landet Gosen med bohvetegröten och de färska limporna (dvs. Skåne). Levertin Linné 70 (1906). Att komma öfver (Ombärg) till detta Gosen (dvs. mossarna kring Tåkern) är en ren barnlek för en så stark flygkonstnär som pilgrimsfalken. Ericson Fågelkås. 2: 79 (1907).
Spoiler title
Spoiler content