SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GRIN gri4n, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[jfr d. grin]
vbalsbst. till GRINA.
1) (tillf.) motsv. GRINA 1 b. (Vi betraktade) sälens glupska grin efter strömming. TurÅ 1910, s. 273.
2) motsv. GRINA 4. Sahlstedt (1773). Strindberg SvÖ 2: 293 (1883). Många honungssöta löjen / förbytts i grin, och många spadtag mylla / ha kastats öfver kransbehöljda kistor. OoB 1893, s. 168. Hallström Händ. 124 (1927). — jfr DÖDSKALLE-GRIN.
3) (i sht i norra o. mellersta Sv., vard.) motsv. GRINA 5: gråt, ”tjut”, gnäll. Sahlstedt (1773). Nu somnat sött i sina sängar / utan gråt och grin / .. Mildelin och Vildelin. Tigerschiöld Dikt. 3: 9 (1898). Auerbach (1909).
4) motsv. GRINA 6: skratt, gapskratt; utom vard., i sht i södra Sv., bl. mer l. mindre klandrande: hånskratt, elakt l. falskt l. fånigt l. dumt l. plumpt l. ohyfsat o. d. skratt, flin. Ett ondskefullt grin. GFGyllenborg Vitt. 1: 100 (1759, 1795). (Soldathustrun) hade svårt att hålla sig för skratt, eller hvad som hon på sitt språk skulle hafva kallat grin. Knorring Skizz. I. 2: 26 (1841). Vansinnets vidriga grin. Hwasser VSkr. 2: 304 (c. 1850). Beväringen .. drog munnen till ett bredt och vänligt grin. Quennerstedt IndSold. 10 (1887). Lagerlöf ChLöw. 191 (1925). (†) Ja, vi hafve, genom en lång vana, våra ansigtesmuskler .. ställda till Grins. Thorild 3: 164 (1791). jfr BIFALLS-, BOND-, FÅN-, HÅN-, ILL-, KALL-, SMÅ-GRIN m. fl. — särsk. [efter motsv. anv. i d.] i överförd anv.: hån, spe. Satiren (i Aftonbladet) öfvergick stundom till ett försmädligt grin. SvH IX. 1: 319 (1910). (Den av ”Politiken” företrädda åskådningens) förnämsta vapen har varit grinet, detta beryktade och fruktade köpenhamnska grin, som (osv.). NDA 1913, nr 31, s. 6.
Spoiler title
Spoiler content