publicerad: 1933
ILLA il3a2, adv., adj. o. sbst. oböjl.; ss. sbst. n. Anm. Ss. komp. o. superl. till adv. illa användes VÄRRE, VÄRST resp. SÄMRE, SÄMST.
Ordformer
(iila 1666. ijlla 1561. ila c. 1657. ilde 1538—1563. ill 1621 (i versslut). illa 1521 osv. ille 1544—1622 (rimmande med wille). ylla 1561. jfr för övr. under ssgrna)
Etymologi
[fsv. illa, sv. dial. illa, motsv. d. ilde, isl. illa l. ílla (med oviss kvantitet hos första stavelsens vokal); avledn. till stammen i ILL, adj. Uttal med lång vokal visas sannol. av de ovan anförda skrivningarna med ii o. ij o. med enkelt l, ävensom åtm. delvis av liknande skrivningar i ett flertal ssgr (se ILL-BRAGD, -DJÄRV, -FUND, -FUNDIG, -FÄNAS, -GREPP, -GÄRNING, -HÅRD, -HÄRDAD, -HÄRDIG, -HÄRDNING, -HÄRSK, -KLOK, -PARIG, -SINT, -SLUG, -SNED, -SNEDIG, -VILJA, -VILLIG m. fl.)]
I. ss. adv.
1) på ett moraliskt förkastligt sätt, på ett sätt som vittnar om ondt uppsåt l. ond vilja; ondt, ondskefullt, elakt; otillbörligt; syndigt; jfr ILL, adj. 1. Handla illa (mot ngn). Bära sig illa åt. Det är illa gjort av dig att (osv.). Den illa gör han illa far (ordspr. uppvisat tidigast 1733); jfr 2 c. Leva illa tillsammans, förr äv. sammanleva illa, om äkta makar: leva i kiv o. split. Huad haffuer han (dvs. Jesus) thå illa giordt? Mark. 15: 14 (NT 1526). Käre förlååt tina brödher theras misgerning och synd, at the så illa haffua giordt emoot tigh. 1Mos. 50: 17 (Bib. 1541). Herren wedhergelle honom som illa gör effter hans ondsko. 2Sam. 3: 39 (Bib. 1541; Bib. 1917: ont). Bättre wåro wähl skildt änn illa sammanlefwa. VDAkt. 1650, nr 57. Jag har gjort illa i att läsa dem (dvs. riddarböckerna). Lidforss DQ 1: 677 (1891). Du kan hälsa honom, att det inte var så illa ment. Bergman Mark. 96 (1919). — särsk.
a) i numera obr. uttr. (jfr b). Om tu ingen beswärar när tigh, eller finger recker, eller illa talar. Jes. 58: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: och talar vad fördärvligt är); jfr c α. The j bynom förläto sigh ther på, at han så högt lågh, och försmädde och brukadhe munnen offuermåtton illa. 2Mack. 10: 35 (Bib. 1541; Bib. 1917: foro ut i otillbörliga ord).
b) (†; se dock slutet) övergående i bet.: med orätt l. orättfärdighet; orätt, orättmätigt; oriktigt. Illa haffuer iach lätit påskina at iach skulle wara titt barn. OPetri Hb. D 1 a (1529). (Han hade) icke kunnat tänkia att dhe (dvs. ett par pistoler) skulle wara illa tillkombne eller stullne. VRP 1705, s. 13. — särsk. (numera föga br.) i vissa ordspr. Thet illa fååsz, med sorger förgååsz. OPetri Kr. 207 (c. 1540). Illa wunnit, illa bortrunnit. Fosz 135 (1621; Weigere: Ilde vundit, ilde myst). Illa fånget, snart förgånget. Grubb 606 (1665). Illa wunnet, snart förswunnet. Dens. 380.
c) illvilligt, illasinnat; med vrede l. avund o. d.
α) illvilligt, elakt; klandrande; på ett sätt som är l. syftar till nackdel l. skada för ngn l. sätter ngn l. ngt i en ofördelaktig dager o. d.; i sådana uttr. som tala l. tänka l. tro illa om (ngn l. ngt), förr äv. tala illa på (ngn), förr äv. döma l. eftertala (ngn) illa o. d.; (ut)tyda (ngt) illa; stundom höra illa om (ngn), höra ondt om ngn, höra ngn klandras, förr äv. (få) höra illa, få uppbära klander l. förebråelser; förr äv. bedja illa för ngn, önska ondt över ngn (jfr 2 b); i uttr. höra illa o. bedja illa möjl. med adverbet i viss mån substantiverat (jfr III). Effter thet någhre aff them (dvs. Paulus' lärjungar i Efesus) .. icke troodde, vtan taladhe illa om herrans wägh för then menegheman. Apg. 19: 9 (NT 1526). Sam[m]a dagh stodh en widh stupona som haffde talat jlla wpaa hust[rv] katherine. OPetri Tb. 104 (1526; uppl. 1929). Dööm eÿ illa, then tigh ähr förnär. Visb. 1: 415 (c. 1621). Mycket prydt, blijr illa tydt. Grubb 539 (1665). Han bleff nämpnder som Pilatus i Credo .. (dvs.) Illa efftertaalt. Dens. 304. Jag vet iag må inttet bedia illa för någen. VDAkt. 1720, nr 410. Man hör endast illa om honom. Hertzberg Päivärinta 3: 276 (1886). Skam den som illa tänker. Josephson SvRos. 85 (1888). Där har hon suttit och låtit oss allesammans tro illa om henne. Lagerlöf ChLöw. 192 (1925).
β) (†) i uttr. se illa på ngn l. ngt, se på ngn l. ngt med ”onda ögon”, med hat l. vrede l. missnöje l. avund o. d.; se illa ut (jfr 4 b), se vredgad l. hätsk l. missnöjd l. avundsam ut (för ngt); jfr ILL, adj. 2. Saul sågh illa vppå Dauid jfrå then daghen (dvs. då kvinnorna hyllade David) och alt sedhan. 1Sam. 18: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: med ont öga). Är någon lyckosam (säll) och har god framgång? .. see icke förthenskul så illa vth. Schroderus Comenius 912 (1639). Beklagligen dristade G. ej införa ur sitt rika förråd hvad som hörde till lefnadsskillringar, då någon kunnat se illa derpå. Wieselgren SvSkL 4: 593 (1848). Det sinnelaget som menar att det skulle fått mer och som ser illa ut att Gud är så god. Thomander Pred. 1: 256 (1849).
d) i predikativ anv., i uttr. vara illa (jfr 2 d o. 3 g), med subj. bestående av ett pron. i n. sg. (vanl. ”formellt” subj. med efterföljande inf. l. att-sats): elakt, otillbörligt, skamligt. Horn Lefv. 97 (c. 1657). Det andra, som han (dvs. gökungen) gjorde, var illa äfven det. Böttiger 1: 85 (1852, 1856). Fy, det är riktigt illa af er att göra narr af mig så där. Söderberg Hist. 3 (1898).
2) ondt, svårt, olyckligt; skadligt; smärtsamt, obehagligt; på ett sätt som medför l. innebär skada l. olycka l. lidande l. obehag o. d.; jfr ILL, adj. 3. Råka illa ut. Det föll sig så illa, att (osv.). Gå, utfalla, avlöpa illa. Det gick honom illa. Bekomma ngn illa. Kan och så illa henda at någir effter laghen förwerkar liff och gotz. G1R 6: 241 (1529). När tigh wel gåår, så tenck, at tigh kan åter gå illa. Syr. 11: 27 (Bib. 1541). Men när illa går, så giömma dhe (dvs. vännerna) bort sigh. Grubb 522 (1665). Kärlek ofta slutas illa. Envallsson Slått. 18 (1787). Försöket / slog illa ut. Fallström VDikt. 1: 309 (1892, 1899). Det kunde ha blifvit långt nog för någon af oss, om det velat sig illa. Hedin Transhim. 1: 251 (1909). — särsk.
a) i numera obr. uttr. Therföre iemra sigh the wäpnade j Moab, ty theras siäl gåår illa. Jes. 15: 4 (”16”) (Bib. 1541; Bib. 1917: våndas). Den 23 (sept.) mate iag läga mig och gik mig ila mädh 2 barn. Horn Lefv. 139 (c. 1657; rättat efter hskr.). Komma illa derifrån (dvs. ifrån saken). Chydenius 210 (1765).
b) med särskild tanke på tillfogande av skada l. lidande l. obehag o. d., i sådana uttr. som behandla, traktera, hantera o. d. (ngn l. ngt) illa, handskas illa med (ngn l. ngt), gå illa åt (ngn l. ngt), förr äv. hålla (ngn l. ngt) illa, behandla (ngn l. ngt) hårdt l. hänsynslöst l. ovarsamt l. vårdslöst, göra (ngn) orätt, förorätta (ngn), misshandla (ngn l. ngt), fara illa med (ngn l. ngt; se β); äv. i sådana uttr. som göra ngn l. sig illa (stundom göra illa åt ngn, vard. i vissa trakter äv. göra illa ngn l. sig), skada ngn l. sig, tillfoga ngn l. sig ondt l. smärta, stundom göra illa åt ngt, fara illa med ngt (se β); vilja l. unna ngn illa o. d., vilja skada ngn, unna l. önska ngn ondt o. d. Bemöta ngn illa. En troghen trääl .. halt icke illa. Syr. 7: 20 (1536; Apokr. 1921: behandla icke .. illa). Illa tractera. Linc. (1640; under accipio). Iag .. vill alla menniskior vell och aldrig någon illa. VDAkt. 1680, nr 77 (1678). Blifva illa handterad. Widegren (1788). Ack gör man den man älskar, illa? Leopold 1: 429 (1814). Fåfängt glädes den mig unnar illa! Fahlcrantz 1: 20 (1835, 1863). Så fort någon .. skurit sig eller gjort sig illa på något sätt. Almkvist Turgenjef 9: 300 (1887). Göra illa åt sina kläder. Edgren ESkr. 2: 137 (1892). Om herrarne tänkt göra illa / åt Domarn, går det tokigt. Jensen Mickiewicz 210 (1898). Du har inte alls gjort illa honom. Hallström Than. 46 (1900). — särsk.
β) i uttr. fara illa med (ngn l. sig l. ngt), behandla l. traktera l. hantera (ngn l. sig l. ngt) illa, handskas illa (med ngn l. sig l. ngt); numera vanl.: misshandla l. vanvårda l. missköta (ngn l. sig l. ngt) o. d. Boken var illa medfaren. Så ropadhe anden, foor ganska illa medh honom, och gick vth. Mark. 9: 26 (NT 1526; Bib. 1917: slet och ryckte gossen svårt). Klag. 1: 3 (Bib. 1541). Fara .. illa med sin kläder. Swedberg SabbRo 317 (1689, 1710). Av begär efter vällevnad fara vi illa med oss. Fogelqvist ResRot 192 (1926).
γ) (vard., bygdemålsfärgat) i uttr. illa faren, illa medfaren l. medtagen; nött, sliten. The Köör .. wåre .. ilde farne och förderffwede på wägen, när the kördes hiitt vpp. G1R 19: 25 (1548). Ett (porträtt av) .. två konungar i Polen med en drottning, något illa faret. Böttiger Drottnh. 132 (i handl. fr. c. 1700). Lagerlöf Körk. 83 (1912). (†) om matvaror: skämd. OxBr. 12: 158 (1613).
c) i uttr. fara illa, komma i olycka l. till skada, råka illa ut, taga skada (av ngt); numera nästan bl. dels i ordspr. den illa gör han illa far (se 1), dels (vard.) med särskild tanke på yttre levnadsförhållanden: ha det dåligt (ställt), slita ondt, lida brist, frysa l. svälta o. d. Ther intet rådh är, ther faar folcket illa. Ordspr. 11: 14 (Bib. 1541; Bib. 1917: kommer folket på fall). Och luppo alle wäpnade ther til, / Så at han nästan hade farit ill. Fosz 122 (1621). (Jesus) skulle aldrig kunna bringa öfwer sitt hierta, at låta sin kiära brud fara illa. Swedberg BetSvOlycko 75 (1710). De komma allt att fara illa i lusthuset, der alla vindar blåsa igenom. Jolin Barnhusb. 16 (1849). Det är tyfus, som han fått, för det han farit så illa på maskinen (dvs. lokomotivet) under detta hundväder. Hedenstierna FruW 113 (1890).
d) (†) i predikativ anv., i uttr. vara illa (jfr 1 d o. 3 g), med personligt subj.: illa ställd l. ute, som har det dåligt l. svårt ställt (i ngt avseende); äv.: som har dåligt anseende l. icke står i gunst (hos ngn), ligger i tvist (med ngn), är illa omtyckt (av ngn) o. d. (jfr 3 d). Skogekär Bärgbo Wijs. 33: 4 (1652, 1682). K. Broder kan här af (dvs. av Hastfers visade tapperhet) dömma, om han kan wara illa uti wår tappraste konungs sinne. Hermelin BrBarck 89 (1706). Hon är ganska illa i sina affärer. EMStaëlvHolstein (1796) i MoB 9: 57. Man vill sprida, att han här är illa hos ungdomen. SÖdmann (1820) i 2Saml. 4: 170. Vara illa i kläder. Meurman (1846). — särsk. [jfr eng. ill, adj.]: illamående, sjuk, dålig; äv.: illa däran (av sjukdom l. blessyr o. d.); jfr 3 a. R. R. Carl Sparre, är illa af hjärtklappning. ESchröderheim (1782) i MoB 6: 45. 26 Officerare sägas blesserade och skutne. .. Paine och Tavast skola vara mycket illa. Kellgren (SVS) 6: 273 (1790). Är barnet illa, skall hennes lifmedicus sköta det. AvHauswolff (1809) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 240.
3) på ett otillfredsställande l. olämpligt sätt; icke bra, dåligt, uselt; felaktigt, olämpligt, opassande, onyttigt, oskickligt o. d.; äv. med en mera kvantitativ innebörd: icke så mycket l. kraftigt osv. som sig borde, ofta närmande sig bet.: ringa, föga. Se, höra illa. Stå illa till, vara illa fatt l. beställt med ngn l. ngt. Illa uppfostrad. Jag har sovit illa i natt. Hon talar (inte) illa engelska. Spela, sjunga illa. Ett illa skrivet, stavat brev. Det var inte illa sagt, gjort. Stå sig illa (t. ex. i en tävlan). Sköta en tjänst illa. Illa använda krafter, pängar. Han lyckades illa i sitt uppsåt. Kläda sig illa (dvs. smaklöst). Vara illa klädd (ofta: torftigt, uselt). Sitta, ligga illa, dvs. obekvämt. Bo illa, dvs. obekvämt l. tarvligt. Ngt anstår l. passar, förr äv. står ngn illa. Med illa dold förargelse. Illa vulen (vuren), se ILLA-VULEN. I bedhien och fåån intit, för ty athi bedhien illa. Jak. 4: 3 (NT 1526). Och hwadh enom rijkom illa ståår, thet ståår enom fattighom mykit meer illa. Syr. 10: 31 (Bib. 1541). Bettre är ryma, än illa fächta. SvOrds. A 3 b (1604); jfr: Bättre fly än illa fäckta. Rhodin Ordspr. 9 (1807). Han (dvs. den porträtterade) är väl målad, men illa träffad. Scherping Cober 2: 344 (1737). (En) otillräcklig och illa förstådd erfarenhet. Rosenstein 2: 157 (1789). En .. folktyp .., som med sin klena växt, sin gula hy, sina sneda ögon illa svarar mot våra begrepp om skönhet. Svensén Jord. 148 (1885). (Åt öster) ansågs Sverige blott ha att göra med illa rustade grannar. Hjärne K12 23 (1902). Allting sitter illa på dig. Siwertz JoDr. 29 (1928). — särsk.
a) i fråga om hälsotillstånd, i uttr. må l. befinna sig illa, stundom känna sig illa, förr äv. hava sig illa, känna sig opasslig l. sjuk; må illa särsk.: känna kväljningar l. yrsel o. d.; i detta uttr. äv. (vard.) i oeg. l. hyperbolisk anv. Jag mår illa, bara jag tänker på det. Ekeblad Bref 1: 179 (1652). Hunden tioknade och hade sig nogot illa och andra dagen blef han igen bettre. ConsAcAboP 3: 195 (1667). Fölljande mårgon mådde Lovisa illa, och höll sig inne i sin kammar. Journalisten 2: 83 (1791). Rummet var kvaft, personen var mig osympatisk, och jag kände mig illa. Strindberg TrOtr. 2: 52 (1890). (Kroppen) och dennas väl eller illa befinnande. Rein Psyk. II. 1: 215 (1891); jfr ILLA-BEFINNANDE. De Geer Minn. 1: 44 (1892).
b) i fråga om sinnesstämning o. d., i uttr. som beteckna oro, förskräckelse, sorg, missmod, missnöje, vrede o. d.; särsk. i uttr. vara illa till freds l. till mods l. (förr äv.) till pass, känna oro l. bedrövelse l. sorg l. missmod l. missnöje; taga illa vid sig (stundom taga sig illa vid), låta (ngt) gå sig till sinnes, bliva ledsen, känna förtrytelse l. harm, vredgas (över ngt); (vard., bygdemålsfärgat) bliva l. vara illa till sig, bliva l. vara illa till mods; tycka (ngt) illa vara (förr äv. opers.: det tycker ngn illa vara), vara ledsen l. harmas över (ngt), beklaga (ngt), misstycka (ngt); taga (ngt) illa upp l. upptaga (ngt) illa (förr äv. bl. taga ngt illa), bliva missnöjd över (ngt), ondgöras över (ngt), misstycka (ngt); finna sig illa (med l. i ngt), ha svårt att trivas (med) l. förlika sig (med ngt); förr äv. ngn bliver l. varder l. är illa vid, äv. opers.: det varder ngn illa vid, ngn bliver osv. förskräckt l. orolig, göra (ngn) illa vid, skrämma l. oroa (ngn). Tyck inte illa vara, att jag säger detta! Falla ngn illa på läppen. Mic tykker illa vara aff alth mith hiertha .. at nogher swergis troo man .. skal lidha fördarff. G1R 1: 32 (1521). The saduceer .. togho thet illa wedh sigh ath han (dvs. Petrus) lärdhe folkit. Apg. 4: 2 (NT 1526; Bib. 1917: det förtröt dem). För hwadh saka är titt hierta så illa til fridz? 1Sam. 1: 8 (Bib. 1541). När hiertan tå höra sådana predican .. tå warder them illa widh. LPetri 2Post. 147 b (1555). Een högh potentat är illa til pasz. Werve Alm. 1647, s. 21. Thär wid blefuo alle flate och illa til modz. Verelius Gothr. 34 (1664). Detta (konung Karls svar) uptog Cardinalen illa. Nordberg C12 1: 501 (1740). Tag .. ej illa, att jag säger sanningen. Rosenstein 3: 177 (c. 1790). (Sv.) Göra en illa vid, (fr.) alarmer qlcn. Weste (1807). Virginii Fru .. hade kommit att i sömnen qväfva ett flickebarn. Hon vardt illa vid för man sin. Börjesson Statshv. 26 (1866). Här inställde jag mig till hösttingens början men fann mig första tiden tämligen illa. De Geer Minn. 1: 81 (1892). De voro henne gramse vid Östanålid, / det tog hon sig så illa vid. Fröding NDikt. 60 (1894). Handelsman var illa till sig, han stod vid disken och klämde brevet. Koch Timmerd. 69 (1913). Jag beder eder, mina bröder: tagen icke illa upp dessa förmaningens ord. Ebr. 13: 22 (Bib. 1917). — särsk. (i Finl.) i uttr. hava illa (och svårt) att vara, känna sig illa till mods l. tillfreds. Barnen .. kinkade och vredo sig; de stackrarne hade illa och svårt att vara. Hertzberg Canth 1: 17 (1886). Därs. 2: 87. jfr Bergroth FinlSv. 273 (1917).
c) i uttr. illa beryktad l. känd l. ansedd o. d., förr äv. hållen (jfr 2 b α), som har dåligt anseende l. rykte o. d.; äv. illa sedd, eg.: illa ansedd, numera vanl. övergående i bet.: sedd med oblida ögon, illa omtyckt o. d. (jfr f). 1Mos. 34: 30 (Bib. 1541). Dhen som alt för mycket prålar och brytz öfwer sitt stånd, han blijr aff hwar man illa sedder. Grubb 672 (1665). Inge .. blef .. af sine Hedniske undersåter illa ansedd. Botin Hist. 2: 20 (c. 1790). Iag är för mitt nitiska upförande .. både på Embetsstället och vid Domstohlen illa hållen. VDAkt. 1797, nr 82. Denne Prins (dvs. Herodes' son Archelaos) var redan i fadrens tid .. illa känd. Ödmann StrFörs. 4: 30 (1822). 10 eller 11 illa beryktade män. Agardh ThSkr. 2: 107 (1856). Att hon var illa sedd derför, att hon icke kunde skratta som de andra. Lundegård LaMouche 118 (1891).
d) (numera föga br.) i uttr. stå l. ställa sig illa hos l. med (ngn), stå l. råka i ovänskapligt förhållande (till ngn); förr äv. i uttr. stå illa för (dvs. inför) ngn, vara föremål för ngns missnöje l. vrede o. d. (Om föräldrar försumma sina barn) tå stå the illa för Gudh. KOF II. 1: 146 (1659). Jag stod redan allt för illa hos honom, för att tänka på att göra mig honom bevågen. Tegnér Armfelt 2: 71 (1884). Vi (svenskar) få ej .. glömma, att vi för Rysslands skull ingalunda ha skäl att ställa oss illa med andra makter. Hjärne Östanifrån 158 (1905).
e) (numera föga br.) övergående i bet.: med svårighet, svårligen; knappast, näppeligen. En part äre bådhe arme och owillige, szå att the ille kunne vppeholle Cronones Berg och bruk. G1R 16: 44 (1544). The förmå illa försörga en prest, mycket mijndre tuå. VDAkt. 1657, nr 315 (1651). Det är ganska illa, jag bärgar mig i min hydda. Därs. 1793, nr 45. Tom säck kan illa stå upprätt. SvOrdspråksb. 88 (1865).
f) övergående till att beteckna motsatsen till det av adverbet bestämda verbets innebörd, i sådana uttr. som behaga, förr äv. lika ngn illa, misshaga ngn, tycka illa om (ngn l. ngt), äv. (bygdemålsfärgat) lida (ngn l. ngt) illa, hysa motvilja mot (ngn l. ngt); förr äv. tro (ngn) illa, misstro (ngn), vara (ngn) illa bevågen, vara ogynnsamt stämd (mot ngn), vara illa belåten l. nöjd, vara missnöjd. Thet talet behaghadhe honom (dvs. Saul) ganska illa. 1Sam. 18: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: misshagade). Wij äre honum icke ilde bewogne. G1R 18: 466 (1547). Der medh de svåra illa belathne ähre. OxBr. 3: 58 (1623). När Hin håle predijkar passionen, så är han illa troendes (dvs. så bör man misstro honom). Grubb 596 (1665). Detta werket likade Wikboerne ganska illa. Peringskiöld Hkr. 1: 116 (1697). Je tror nog, att ho' inte lider illa min nye dräng. Jolin Mjölnarfr. 100 (1865). Mina vedersakare påstå, att jag tycker illa om honom och ringaktar honom. Wulff Petrarcab. 363 (1907).
g) i predikativ anv., i uttr. vara illa (jfr 1 d o. 2 d).
α) med opers. (formellt) subj.: (det är) icke bra, (det är) ledsamt, beklagligt, galet, ”synd” o. d. (att osv.); äv. elliptiskt med utelämnande av det formella subj. o. predikatet i sådana uttr. som illa att (osv.) l. med föregående att- sats ss. subj. Det var illa för henne, att hon inte talade sanning. Det var illa, det! Illa, at han (dvs. förf. till ”Konungastyrelsen”) inte har skrijfwit nå meer. Columbus Ordesk. 54 (1678; uppl. 1908). Thet är illa at sådant skulle ske ibland Judarna; men thet är wärre, om thet sker ibland Christna. Spegel Pass. 228 (c. 1680). Om illa skall vara är det dock vida bättre att folket misstror moraliteten än skickligheten hos de Styrande. Tegnér (WB) 4: 283 (1823). ”Det var för illa”, sade svanen. ”De har ju lockat er vilse”. Lagerlöf Holg. 1: 126 (1906). Att (ssgrna) uppseendeväckande och förtroendeingivande redan fått en viss hävd, är ju illa nog. GCederschiöld i GHT 1911, nr 69, s. 2.
β) med personlig konstr., mer l. mindre närmande sig adjektivisk bet. (jfr II): dålig, otillfredsställande, usel; ofta (i sht vard.) i förb. inte (så) illa, innebärande ett (motvilligt l. reserverat) erkännande l. beröm: icke dålig, icke oäven, ganska bra. Inte illa! (erkännande, elliptiskt utrop). När Jofur ropar: alt är godt, / Får han til svar, at alt är illa. GFGyllenborg Vitt. 2: 145 (1795). Hur finner ni Lucile? Jag gissar, — inte illa? Leopold 1: 315 (1808, 1814). Jag har några turkiska papper som inte ä' så illa! Hedberg Sardou 48 (1866). (En målning) ”Jakobs brottning”, ej illa i färg. PT 1897, nr 224, s. 3. Gellerstedt Hult 165 (1906).
4) [eg. en specialanv. av 3] fult, obehagligt; i sht i fråga om ljud, lukt, smak o. d. l. utseende (jfr b). Grina illa, (vard.) göra fula grimaser. (Hans ruttnande kropp) luchtadhe så illa, at ingen för stanck bliffua kunde. 2Mack. 9: 9 (Bib. 1541). Man går intet giärna på dhet som illa smaakar. Grubb 772 (1665). Nahum drack och det (dvs. ölet) smakade intet illa. CFDahlgren 4: 123 (1831). Man kan snart öfvertyga sig om, huru vissa intervaller .. för sig sjelfva låta illa. Mankell Lb. 124 (1835). — särsk.
a) (†) i uttr. låta illa, med subj. betecknande person (l. djur): skrika, jämra sig; vråla; äv. (med anslutning till 1 c): gräla, bannas; i sistnämnda bet. äv. i förb. låta illa på ngn o. d.; ropa illa, giva sig illa, uppgiva höga (jämmer)-rop, skrika, jämra sig. Och (de) läto illa på henne (dvs en kvinna som göt ut smörjelse över Jesus' huvud). Mark. 14: 5 (NT 1526; Bib. 1917: talade hårda ord). Han (dvs. den låtsat sjuke) .. wrålade och lett ylla som han plägade. Svart G1 148 (1561). Lätt the Thebaner .. / .. Sigh tee Ulfw-tiutt' ok illa roopa. Lucidor (SVS) 274 (1672). Hon hördhe Gunell ropa och illa gifua sigh. VRP 1705, s. 22. De låta wnderstundom illa, och bannas sins emellan. VDAkt. 1742, nr 523. ”Kon låter illa!” sade han med en hemsk röst. Almqvist Grimst. 19 (1839). Kullberg Ariosto 3: 113 (1868).
b) i uttr. se illa ut (jfr 1 c β).
α) vara ful; numera nästan bl. i nekad sats; förr äv. (med anslutning till 1): se skräckinjagande l. ondskefull l. illasinnad ut, l. (med anslutning till 2 o. 3): se utmärglad l. sjuk l. sorgsen ut o. d. Hwj seer tu så illa vth? Tu är jw icke kranck? Neh. 2: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: sorgsen). När Bijn hafwa någon stoor Heta eller Köld uthståndet, wantrifwas the swårligen, blifwa magre, see illa uth, döö ther aff. IErici Colerus 2: 122 (c. 1645). Grimer .. är en arg siöröfware, och .. ser han mycket illa vt. Verelius Gothr. 150 (1664; isl. orig.: han er mikill oc illudligr). See illa vth i en wacker Spegel. Grubb 711 (1665). Hon sågh intet illa uth och tahlte wähl frantzyska. OStiernhöök (1700) i KFÅb. 1912, s. 348. Jag har aldrig tyckt, att han har sett illa ut. Lagerlöf ChLöw. 360 (1925).
β) se ful(t) ut; te sig olämplig(t) l. opassande, äv.: misstänkt, ”sjuk(t)” o. d. Det ser illa ut, att du inte har tackat honom. Serenius (1741). Saken ser illa ut. Auerbach (1909). Det skulle sett för illa ut (med ett upprört avsked) mitt bland andra resenärer. Stjernstedt Liw. 254 (1925).
c) (numera bl. i det anf. ordspr.) bildl., i uttr. lukta illa, vara obehaglig l. motbjudande, väcka misshag; jfr ILLA-LUKTANDE. Likuel roser han sig sielf och sin Sak huilket pläger illa Luchta hoss förnämligit folk. VDAkt. 1657, nr 348. Egit loff luchtar illa. Törning 19 (1677; ordspr.); jfr: Eget beröm luktar illa. SvOrdspråksb. 29 (1865). Judar städs' af upror luktat illa. Kolmodin QvSp. 2: 522 (1750).
a) ss. förstärkande adv. vid ord betecknande brottslig l. dålig handling o. d. l. olycka l. trångmål l. obehag, skada l. sjukdom o. d.: svårt, farligt, allvarligt, djupt. Husera illa. Slå ngn l. sig illa. Förkyla sig illa. Ligga (vara) illa sjuk. Vara illa utsatt för ngt, illa däran, illa ute. Han blev illa skadad vid branden. Bli illa lurad. Saa ære wij Ganske illa bekimbradhe her wdinnan. G1R 1: 112 (1523). Han wardt illa såår. 1Sam. 31: 3 (Bib. 1541). Bettre är dyrt köpa, än illa suelta. SvOrds. A 4 a (1604). Flåttigt och illa sölat Papper. PH 6: 4781 (1758). Hvad har du gjort? Du illa dig förbrutit. Hagberg Shaksp. 1: 48 (1847). Resterna av den illa tilltygade ryska statsmakten. Essén Eur. 37 (1926).
b) (numera i sht vard.) i allmännare förstärkande bet.: i hög grad, högeligen, mycket, ”intensivt”, ”gruvligt”; i uttr. vara så illa tvungen, i Finl. äv. få (så) illa lov, äv. vara så illa piskad o. d., med bibet. av beklagande: tyvärr, ledsamt nog l. dyl. Vara l. bli illa kär (i ngn). Illa snål. Bli illa arg l. ond. Han var så illa fattig, att (osv.). Tå han (dvs. Sebul) hörde Gaals Ebed sons ord, wardt han illa wreedh. Dom. 9: 30 (Bib. 1541; Bib. 1917: upptändes hans vrede). Sigge .. svor illa på Styrbjörn. Dalin Vitt. II. 6: 109 (1740). Prästerskapet .. hade .. så högt stegrat sina rättigheter, at almogen sig illa beklagade. Dens. Hist. 2: 325 (1750). När man / Den onde tagit väl i båten .. / .. då / Är man så illa tvungen föra honom / I land också. Oscar II 2: 164 (1858, 1887). Man var .. så ”illa piskad” att tala det romerska tungomålet äfven i denna examen. Laurén Minn. 113 (1877). Också flickorna fingo så illa lof (att dricka) .. ingenting hjelpte, dricka skulle de. Tavaststjerna Aho Folkl. 97 (1886). Vore jag inte så illa blyg, skulle jag bjuda upp honom. Bergman LBrenn. 100 (1928). — särsk. (i Finl.) i uttr. illa frukta l. vara illa rädd o. d. Fosz 241 (1621). Illa fruktar jag, at (osv.). Porthan BrefCalonius 293 (1796). Jag är illa rädd .. att han inte mera är vid liv. Bergroth FinlSv. 258 (1917).
II. i (mera utpräglat) adjektivisk anv. (jfr I 1 d, 2 d o. 3 g).
1) motsv. I 1: moraliskt förkastlig, ond, otillbörlig.
a) (†) i attributiv ställning före sitt huvudord. (Om janitscharerna från Bender) berättades at the staden Tagan medelst deras illa förhållande wid Bender, å nyo uprätta och upbygga skulle. KKD 8: 275 (1713); jfr ILLA-FÖRHÅLLANDE. Jag vet intet mehr om Brænningz illa lefverne .. än (osv.). VDAkt. 1785, nr 465.
b) (mindre br.) ss. bestämning till ett föreg. pron. (l. adj.) i n. sg., något l. intet l. mycket o. d. Om han gör någhot illa, skal iagh straffa honom medh menniskio rijsz. 2Sam. 7: 14 (Bib. 1541). Det är inte någonting illa. Bergroth FinlSv. 206 (1917).
2) motsv. I 2: olycklig, svår, ond.
a) (†) i attributiv ställning före sitt huvudord. Till förekommande af dee illa suiter, som ett längre regemente under dee förnämares mishällighet kunde af sig föda. KKD 8: 152 (1700).
b) (mindre br.) ss. bestämning till ett föregående pron. (l. adj.) i n. sg., något l. intet l. mycket o. d. Vi lida ännu mycket illa af den falska tankeriktning som föraktar materien och tillbakastöter kroppens fordringar. Samtiden 1873, s. 76.
3) (†) motsv. I 3; ss. bestämning till vbalsbst., betecknande utförande l. behandling (av ngt) o. d.: dålig, otillfredsställande, oklok, oskicklig, felaktig, oriktig. Besvär om osmundsjernets illa handterande. NoraskogArk. 4: 167 (1689). Jag tappade Spelet .. genom mit illa Spelande. Königstedt Schacksp. 32 (1771); jfr ILLA-SPELNING.
III. (†) ss. sbst.
1) motsv. I 1: ondt, ond gärning. (Sv.) Ondt, Illa (lat.) Malum, flagitium, scelus, facinus. Helsingius Aa 4 a (1587).
2) motsv. I 2: ondt, olycka; ”ve”. Misern .. tillwäxte (dagligen), ock ett wärre illa påfölde. KKD 2: 62 (1708). Orsaken til vårt tilkommande väl eller illa ligger i vårt närvarande tilstånd i det andeliga. Nohrborg 998 (c. 1765).
Ssgr (Anm. De flesta ssgrna under A kunna föras äv. till ILL, adj.): A (i allm. till I 1; jfr ILL, adj. 1): ILL-BATTIG ~bat2ig, adj. [sv. dial. illbattig; senare leden är sv. dial. battig, envis o. svår (jfr sv. dial. batas, vara ostyrig l. självsvåldig)] (starkt bygdemålsfärgat) elak, ondskefull; krånglig, halsstarrig. VDAkt. 1694, nr 990. Presten .. var ännu på gamla dar så pass illbattig att han plågade ihjel den fjerde hustrun. Carlén Bull. 2: 291 (1847). Lundell (1893). —
-BATTING. [sv. dial. illbatting] (starkt bygdemålsfärgat) elak o. oregerlig människa; särsk. om elakt o. halsstarrigt barn. Lundell (1893). —
-BRAGD. (il- 1685—1776. ill- 1734 osv.) [jfr isl. illbragð, n.] (numera bl. i högre stil) illdåd, illgärning. Spegel GW 241 (1685). För Solens ögonkast den mörka illbragd räds. JGOxenstierna 1: 103 (1805). Ryska illbragder. Malmström Hist. 4: 5 (1874). Granlund Carlé OdågKrigsäv. 42 (1915). (†) abstraktare, övergående i bet.: ondska. Loke .. var .. namnkunnig för Illbragd och Ogerningar. Lagerbring 1Hist. 1: 483 (1769). Atterbom Minnest. 2: 208 (1853). —
(I 5 b) -DJÄRV. (il-) [fsv. ildiärver] (†) dumdristig. Ingen är så ildierff, at han thor vpreeta honom (dvs. Leviatan). LPetri Job 41: 1 (1563). —
-DÅD. (i sht i vitter stil) ondskefullt l. skändligt dåd, illgärning, ogärning. Han (dvs. cyklopen) gick för sig sjelf och tänkte på illdåd. Johansson HomOd. 9: 189 (1844). Camorran ägnade sig mest åt penningutpressning, smuggling och plundring men utförde på beställning även mord och andra illdåd. 3NF 4: 526 (1925).
Ssg: illdåds-man. (i sht i vitter stil) ogärningsman, missdådare. Levertin 11: 255 (1905). När jag skall smädas och stenas / och dö ibland illdådsmän. Jändel Tappr. 58 (1918).
Avledn.: illdådare, m. (föga br.) ogärningsman, missdådare. SödermLänT 1894, nr 16, s. 2. Högberg Vred. 2: 376 (1906). —
-FLINA. (vard., i sht bygdemålsfärgat) skratta ondskefullt; hånflina. Bob illflinade vid dessa ord. Högberg Jim 86 (1909). Östergren (1928; angivet ss. vard.). —
-FUKT. (†) självsvåldig rörelse (i fråga om häst). Ehrengranat Ridsk. I. 1: 30 (1836). KrigVAT 1839, s. 279. —
-FUND, r. l. f. ((†) n. Brask Sångl. 62 (1690), LFRääf (1844) hos Ahnfelt Rääf 26). (il- 1526—1614. ild- 1540. ill- 1526 osv.)
1) (numera föga br.) illfundighet, illistighet, svekfullhet. Theres (dvs. Sören Norbys och mäster Lukas') ilfwndt och sthore skalkhet. G1R 3: 315 (1526). Liksom i medeltidens legender är han (dvs. den onde) ännu i folkföreställningen med all sin illfund mycket dum. 3SkånS III. 1: 68 (1894).
2) (numera mindre br.) konkretare: illfundig handling o. d., illistigt påfund; svek, bedrägeri; nästan bl. i pl. The .. vmginge medh practijker och ilfund. Skytte Or. D 2 a (1604). Han har säkert några illfunder för sig. Almqvist Ekols. 1: 288 (1847). Lewenhaupt Reddy 255 (1907). Östergren (1928; betecknat ss. sälls.). —
-FUNDELIGA l. -FUNDELIGEN, adv. (il- 1582. ill- 1598. — -liga 1582. -ligen 1598) [bildat till -FUNDIG] (†) illistigt. PErici Musæus 2: 327 a (1582). RA I. 4: 565 (1598). —
-FUNDERI. [avledn. av -FUND] (†) = -FUND 2. Upräknandes åtskillige hans fauter och illfunderij med proviantet. RP 8: 312 (1640). —
-FUNDIG. (il- 1526—1788. ild- 1540—1561. ill- c. 1540 osv. yl- 1527. — -fundig 1535 osv. -fundog c. 1540—c. 1550. -ffwndugh 1527. -funnig 1545—1561. -funnogh 1526. -fyndig 1842) [fsv. ilfundogher] ondskefull o. listig, bakslug, illistig; svekfull, bedräglig; i senare tid ofta med svagare bet. (ofta mer l. mindre skämts.): full av ”argan list”, elak, maliciös; äv. i överförd anv., om handling, sinnesbeskaffenhet, yttrande o. d. En illfundig bov. Illfundigt tal. Illfundiga konstgrepp. Rom. 1: 30 (NT 1526). Hans Gericken .. är en ildfundig skalk. BtFinlH 3: 108 (1540). Räfwens ilfundigha och listigha art och Natur. Fosz 197 (1621). Illfundigt och listigt .. angripa (fariséerna) honom (dvs. Jesus). Borg Luther 2: 644 (1753). En min af illfundig skalkaktighet. Geijerstam LycklMänn. 102 (1899). (Skådespelerskan visar i sin roll) bestickande charm och maliciös, illfundig humor. SvD(A) 1929, nr 307, s. 17. —
-FUNDIGHET~00~2 l. ~200. (-fundig- 1526 osv. -fundog- c. 1540. -fundug- 1526. -funnig- 1545. -funnog- 1526. -fyndig- c. 1785) [fsv. ilfundoghet] ondskefull listighet, bakslughet, svekfullhet; ”elakhet”, malis; äv. konkretare, om illfundig(t) handling l. yttrande o. d., illistigt påfund, list, svek, bedrägeri; i denna anv. äv. i pl. Så som ormen han försweek Euam medh sin illfundugheet. 2Kor. 11: 3 (NT 1526). (Människans onda böjelser) fägna sig åt .. illfundigheter. Höpken 1: 10 (c. 1752). Hans röst har en mycket allvarlig .. klang, medan det lyser en glimt av illfundighet i hans ögon. Lagerlöf Körk. 24 (1912). —
(I 3) -FÅNAS, v. dep. [senare leden utgör en ombildning av -FÄNAS i anslutning till FÅNE o. d.] = -FÄNAS.
2) (numera bl. ngn gg starkt bygdemålsfärgat) bråka, ”konstra”; jfr -FÄNAS 3. Det sägs, att moskoviten illfånas återigen; så skall väl Tommu ut med (i kriget). Topelius Planet. 3: 250 (1889). Högberg Jim 39 (1909). —
(I 3) -FÄGENHET, r. l. f. (il- 1769. ill- 1751. -feg- 1769) [jfr -FÄNAS] (†) orolig l. ängslig iver. Dalin Vitt. I. 3: 212 (1751). Huru löper man med ilfegenhet, at se den häcktade uprors mannen? Posten 1769, s. 525. —
(I 3) -FÄLNING, r. l. f. [eg. vbalsbst. till -FÄLAS, biform till -FÄNAS] (†) om förhållande(t) att l. tillfälle vid vilket ngn ”illfänas” (se d. o. 3), ”spektakel”. SColumbus Vitt. 263 (c. 1678; om en disputation). —
-FÄNAD, r. l. m. (il- 1753—1754. ill- 1799) [vbalsbst. till -FÄNAS] (†) iver; ivrig strävan (efter ngt). Tessin ÅmVetA 1753, s. 6. Jag .. qväljes under ilfänad, at se Min Nådige Herre i dygd och vett ypperst ibland alla dem, som på jorden dväljas. Dens. Bref 2: 246 (1754). Choræus Bref 37 (1799). —
(I 3 b) -FÄNAS ~fä2nas, v. dep.; -ades. vbalsbst. -ande; jfr -FÄNAD. (il- 1641—1870. ill- 1628 osv. eld- 1834. — -fe(h)nas 1628—1748. -fijnas c. 1700. -fägnas- (-feg-) c. 1660—1885. -fänas 1712 osv. -fängas c. 1755. -fänies 1641. -fännas 1649. -fälas 1759) [fsv. ilfenas (CodUps. C20 170; i bet. 3), av ett äldre ilfäghnas, eg.: vara illa till mods, av ett icke uppvisat fsv. ilfäghin, av illa (se ILLA I 3 b) o. fäghin, glad (se FÄGNA, v.); med formväxling som i (i)gän : gen : gin (se IGEN o. GEN, prep. o. adv.). Formen -fälas beror på anslutning till ä. nysv. fälas (se FÄRDAS)]
1) (†) vara illa till mods, ängslas, oroa sig; äv.: gräma sig, harmas. (De) skola innerst aff hiertat sucka, pusta .. och illfenas. Wallius 2Likpr. 95 (1628). Borgerskapedt ilfänies öffuer båtzmans skriffningen och vthdeelningen, så och dheres heemkall. RARP 3: 163 (1641). Swedberg Cat. 802 (1709). Möller (1755).
2) (vard., numera mindre br.) med oro l. iver längta l. vänta (efter ngt), oroligt l. ivrigt sträva l. fika (efter ngt); brinna av otålig iver (efter ngt); numera vanl. med bibegrepp av halsstarrighet o. d.: ivrigt o. envist sträva (efter ngt) l. arbeta l. streta (med ngt), envisas (med ngt); med efterföljande inf. l. med bestämning inledd av efter l. med, förr äv. åt l. om. (Man) ilfänas .. efter att se åtminstone spåren efter Guds fötter. Eneman Resa 2: 113 (1712). (Sv.) Ilfegnas åt en ting .. (eng.) To be eager or hot upon a thing. Serenius (1741). (Jag) förmärcker .., at wienska hofvet icke mehra lärer illfänas om en conjunction med ryssarne. Höpken 2: 604 (1759). Du narr, när du ilfägnas efter sötman, omfattar du vanrycktet. Weise 1: 302 (1769). Denne tre-årige prestman, en ifrig lycksökare, illfänades att få ett pastorat. Adlerbeth Ant. 2: 99 (c. 1815). Man kan inte tränga in sitt huvud i en kattglugg, illfänas man med det försöket, så spränges huvudet sönder till sist. Hellberg FrödingM 229 (1925).
3) (vard., bygdemålsfärgat) göra oroliga rörelser, röra sig oroligt, springa fram o. tillbaka, hoppa, ”fäkta” (med armar o. ben); skrika; bråka, väsnas; domdera; ha underliga ”fukter” för sig, bära sig besynnerligt l. dumt åt. Att hon .. intet ville stå stilla, vthan Continuerl. illfänades och wille springa på dörren. VDAkt. 1712, nr 131. (Han) svärjer, dundrar och illfägnas. Därs. 1767, nr 68. När domen lästes opp, så båd' skrek han och hoppade han och illfänades som en stolle. Knorring Torp. 2: 162 (1843). När di begynte illfänas öfver att jag höll på pastorn. Roos Skugg. 209 (1891). Bergman HNådT 189 (1910). —
-FÄNIG, adj. [avledn. av -FÄNAS] (†) som ”illfänas” (se d. o. 2 o. 3); äv. i överförd anv., om yttrande o. d. En ilfänig och oftast yrande rhetorique. CGTessin (1746) hos Hernlund Laurel 8. Then Ilfänige Friaren, Comoedie Af Herr Dancourt. Berghult Dancourt (1747; i boktitel). Ett Siövant, och för härnadsfärder illfänigt folks art och snille. Crælius TunaL 2 (1774). —
-GREPP. (il- 1740—1789. ill- c. 1730 osv.) (numera i sht i vitter stil, föga br.) illistigt konstgrepp, illfundighet; skälmstycke; svek, bedrägeri; äv.: ondskefull handling, ogärning, illgärning, illdåd. Dalin Vitt. I. 1: 8 (c. 1730). Mutor, Löndehandel, Ocker, Tull-Tiufnad och många förträffeliga illgrep. Dens. Arg. 1: 145 (1733, 1754). Man .. bibehåller (ofta) sit välde, icke igenom skäl och öfvertygelse, utan igenom illgrep och våld. 1VittAH 2: 209 (1773, 1776). Nu kommer här en missdådare, som är öfverbevisad om illgrepp. Bååth Grette 130 (1901). särsk.
a) i numera obr. anv. Jag sökt at förska ut hvem detta illgrep spelat. Livin Kyrk. 25 (1781). Uppbördsman som beträdes, med vårdslöshet, illgrepp, eller flärd. Bonsdorff Kam. 934 (1833; efter handl. fr. 1779).
b) (numera knappast br.) övergående i bet.: illasinnat angrepp, stämpling; ränker, intrig(er). Sitt mogna hufvud städs Han vågar / Och går mot illgrep dristigt fram. Dalin Vitt. I. 3: 47 (1736). All sanning, som står i vägen för .. hämdgirighetens ränker och illgrepp. Franzén Pred. 2: 93 (1842). Cannelin (1921).
c) (†) utan nedsättande bet.: konstgrepp. Chymiska illgrep. Tessin Bref 2: 293 (1755). Dens. Skr. 19 (1761).
-GRIN. (vard., i sht bygdemålsfärgat) elakt skratt, hångrin. Högberg Vred. 1: 195 (1906; bildl.). Efraim drog munnen till ett beskt illgrin. Dens. Frib. 360 (1910). —
-GRINA. (vard., i sht bygdemålsfärgat) skratta elakt, hångrina. Bobben stod där något lång om nosen. Han illgrinade. Högberg Jim 19 (1909). Lindqvist Herr. 199 (1917). —
(I 3) -GRÄS. [jfr isl. illgresi] (†) ogräs. HanssonDröm. D 2 a (c. 1680). Schultze Ordb. 1634 (c. 1755). —
(I 5 b) -GUL. (vard.) ”ettrigt” gul. De illgula ögonen (på en fjälluggla). Didring Malm 1: 9 (1914). —
Ssgr (†): illgärds-folk. koll.: illgärningsmän, missdådare. Topelius Fält. 4: 315 (1864). Dens. Planet. 1: 58 (1889).
-GÄRNING. (il- 1526 (: ilgerninges män)—1742. ill- 1635 (: Illgerningszmän osv.)) [fsv. ilgärning] ondskefull l. skändlig gärning, illdåd, ogärning, missdåd. Thenna illgärning (dvs. ett brodermord) wart kunnig i borgen. Verelius Herv. 106 (1672). Jag tackar dig mera derföre, at du hindrat mig begå en illgjärning. Nordenflycht (SVS) 5: 145 (1759). Svedelius StatsrAnsv. 12 (1856). Östergren (1928).
Ssgr: illgärnings-folk. [jfr fsv. ilgärningisfolk] (†) koll.: illgärningsmän, missdådare. RP 11: 8 (1645). Lagerbring 1Hist. 1: 418 (1769).
-man, m. (-inges- 1526—1529. -ings- (-ingx-) 1527 osv.) [fsv. ilgärningisman] (numera i sht i vitter l. högre stil) grov brottsling, förbrytare, missdådare; stundom med försvagad l. ironisk l. skämts. innebörd. The som pläghe förtala idher så som ilgerninges män. 1Petr. 2: 12 (NT 1526). Ingen Präst eller Diak skal wara tillåtit wistas hos en Sträckeplatz, ther Illgerningszmän pijnas. Schroderus Os. 2: 229 (1635). Piranesi beryktades öfver hela Italien såsom en illgerningsman, den der för betalning röjde personer ur vägen. Tegnér Armfelt 2: 238 (1884). Han (dvs. Snowden) var ju den illgärningsman, som attackerat den franska politikens ”preponderance légitime”. SvD(A) 1929, nr 238, s. 5 (ironiskt).
-GÖRA, v., -else (i bet. 2). (ill- 1776—1915. illa- 1770—1916)
1) (†) till I 1; i p. pr. i adjektivisk anv.: som handlar illa, som begår onda l. dåliga gärningar, brottslig; äv.: skadegörande, skadlig. Denna Kyrkoherde, Mag. Cadovius, är den sämsta ock mäst illagjörande menniskja i Naturen. JGOxenstierna Dagb. 118 (1770). Illgörande lösdrifvare. Lagerbring 1Hist. 3: 690 (1776). Scorpion(en) .. (är) et förgiftigt och illagörande kräk. 2VittAH 5: 56 (1789, 1796). Meurman (1846).
2) (folkligt i vissa trakter i Finl.) till I 2: skada gm trolldom; förtrolla; förgöra. (Den misstänkta ”förgörerskans”) nekande styrkte Kaisa i hennes tro att kon var ”illagjord”. Hembygden(Hfors) 1910, s. 108. FolklEtnSt. 2: 116 (1917: illgörelse).
-GÖRARE. (ill- 1771. illa- 1734) (numera föga br.) illgärningsman, missdådare. Serenius P 1 b (1734). Wallenberg (SVS) 1: 212 (1771). Strykare och illgörare. Lundgrehn Hög. 147 (1912). —
-GÖRERSKA. (föga br.) kvinnlig missdådare. (Hon) smög omkring likt en illgörerska. Lundgrehn Hög. 71 (1912). —
(I 5 b) -HOA. (vard., bygdemålsfärgat) = -HOJA. Flickorna blefvo lifvade och började illhoa och tralla. Sällberg Långv. 153 (1894). —
(I 5 b) -HOJ. (vard.) högljudt rop, gallskrik, (ill)vrål. Ur molnstoden höras högljudda illhoj. Gawell-Blumenthal Hemb. 109 (1913). —
(I 5 b) -HOJA. (vard.) ropa l. skrika högt, gallskrika, (ill)vråla; äv. ss. vbalsbst. -ande, högt rop, gallskrik, vrål, tjut. GHT 1905, nr 287 B, s. 4 (: -hojanden, pl.). Hela tiden illhojade han (dvs. en revolutionär jude) ”Bort med själfhärskaredömet, nu är jag er tsar och Gud”. NDA 1907, nr 85 B, s. 1. Essén Doll. 187 (1917: -hojande, sbst.). —
(jfr I 3 b) -HÅGAD, p. adj. (-hogad 1619. -hugad 1715) [sv. dial. illhogad] (†) illa till mods. Bullernæsius Lögn. 150 (1619). Wåra wedersakare äro eij ringa illhugade öfver Herr Croysis beskickning. JGWerwing (1715) i 2Saml. 1: 50. —
-HÅRD. (il-) [fsv. ilhardher] (†) förhärdad; jfr -HÄRDAD 1. LPetri 2Post. 95 b (1555). Dens. Luther Nattw. A 7 b (1558). —
(I 2) -HÄRA, r. l. f.; best. -an. [sv. dial. illhära (Smål., Östergötl.); senare leden är en avledn. av HÅR] (†) ondskorv i huvudet (håret). Juslenius 56 (1745). Rääf Ydre 1: 128 (1856). —
-HÄRDAD, p. adj. (il- 1542—1544. ild- 1545—c. 1580) (†)
1) som framhärdar i ondska l. onda gärningar; halsstarrig; förhärdad. Hwar i .. vdi eder företagne vbestond lige halstarige och ilherdede bliffua. G1R 14: 253 (1542). Skalcker och ilherdede säller. Därs. 15: 263 (1543). HH 20: 74 (c. 1580).
2) förbittrad. Huru Ansinnoge och ildherdedt wåre granner the rytzser ære vpå Nilss grabbe wår beffalningsman vpå wiborgx Slotth. HFinlH 1: 245 (1545). —
-HÄRDIG. (il- 1746—1807. ill- 1756—1792) (†)
1) [fsv. ilhärdhogher] till I 1 (jfr ILL, adj. 1): illasinnad, ondskefull. Den ilhärdige Trollen. Celsius G1 1: 224 (1746).
2) [jfr sv. dial. illhälig, mycket härdig] till I 5 b: envis, halsstarrig; ihärdig. En del (bävrar) äro så illhärdige, at de måste rökas utur sina lönnhål. VetAH 1756, s. 217. Ilhärdig .. bättre Ihärdig. Weste (1807). —
-HÄRDIGHET, r. l. f. (il-) (†) sbst. till -HÄRDIG 2: envishet; ihärdighet. Fremling KantGrund. 86 (1798). VetAH 1804, s. 67. —
(I 5) -HÄRDNING, r. l. f.; best. -en. (ijl- 1635—c. 1700. il- 1535—1788. jld- 1544. ill- 1630—1769. — -herding 1535. -härdning (-herd-) 1544—1769. -hellning 1630—1741. -hälning 1592—1788) [jfr HÄRDA 4; med avs. på bet. 2 jfr sv. dial. ilhälning, yttersta nöd (Hälsingl.); eg.: ngt som det gäller att uthärda] (†)
2) fara, svårighet, allvarlig l. kritisk belägenhet; avgörande; i sht i uttr. komma l. gå l. gälla i l. komma till illhärdningen o. d., komma i ett avgörande skede, komma till det yttersta l. svåraste; ss. opers. äv.: bliva allvar av, äv. med svagare bet.: komma till stycket l. ”kritan”. Hwar j Fornimme att thet ändeliga wiil gaa j ilherdingenn mett thenne Fäijde. G1R 10: 267 (1535). Somblige finnas som wäl kunna dragha kåpan på bådha axlar när thet geller j ilhälningen. AAAngermannus VtlDan. 100 (1592). När det kommer i ilhälningen, så sticker han sin Pijpa i Säcken. Rudbeckius KonReg. 422 (1619). Att dee intet uthan uthi högsta ijlhälningen (dvs. i yttersta nödfall) låta märckja sigh om Preussens restitution. RP 5: 60 (1635). Bark Bref 2: 230 (1708). Widegren (1788). —
-HÄRSK, adj. (il-) [fsv. ilhär(d)-sker; till ilhär(d)ska, f., se -HÄRSKA, sbst.] (†) illasinnad, ondskefull; uppbragt, förbittrad. The Räffuilske ytermera ilherske worde emote oss. G1R 7: 74 (1530). Thetta är nw fast förskreckeligit höra, at then arge och ilhärske fienden (dvs. djävulen) skal så haffua macht öffuer menniskiona. LPetri 1Post. Y 4 a (1555). PErici Musæus 5: 263 b (1582). —
-HÄRSKA, f. (ijl- 1548. il- (jl-) 1527—1534. — -härske 1527. -herske 1534. -herska 1548 (: ijlherskoo, obl. form)) [fsv. ilhär(d)ska, f., avledn. av -hardher (se -HÅRD)] (†) ondskefullhet, ondska; illvilja. Thess åffthare wij them formana med god ord, .. thess ytermere beswella the j sin jlhærske. G1R 4: 139 (1527). SthmTb. 27/8 1548. —
-HÄRSKA, v.; -ade. (il-) [avledn. av -HÄRSK] (†) göra illvillig l. förbittrad; uppägga, uppreta. The Judharna som icke troodde vpwäcte och ilhärskadhe hedhninganas sinne emoot brödhrena. Apg. 14: 2 (NT 1526; Bib. 1541: reette; Bib. 1917: retade upp). —
-HÄRSKHET? f. (il-. — -hårsk-, sannol. fel för -härsk-) (†) sbst. till -HÄRSK: illvilja; avoghet. OPetri MenFall B 7 a (1526). —
-KLOK. (il- 1616—1619. ill- 1581—1732) [fsv. ilkloker] (†) illistig, illslug. Brahe Oec. 61 (1581; uppl. 1920). Werlden är alt för ilklook och listig til at bedraga oss. Schroderus HoffWäck. 224 (1616). Gudh, som offta menniskiornes illkloke rådslagh .. förandrar. Manifest 16/1 1644, s. D 4 b. Kolmodin QvSp. 1: 160 (1732: -klokt, adv.). —
-KLOKHET. [fsv. ilklokhet] (†) illistighet, illslughet. Schroderus Os. 1: 430 (1635). Swedberg Cat. 145 (1709). —
-KLOKLIGA l. -KLOKELIGEN, adv. (il- 1619. ill- 1712. — -eligen 1619. -liga 1712) (†) illistigt, illslugt. Bullernæsius Lögn. 68 (1619). Swedberg SabbRo 1413 (1699, 1712). —
-KONST-KROKOT, adj. (enst., †) illistig, illfundig. Illkonst krokot taal. Lucidor (SVS) 284 (1673). —
(jfr I 3 c) -KÄND, p. adj. (ill- 1621. illa- 1906) (†) illa känd l. ansedd. Fosz 140 (1621). Klint (1906). —
(I 1, 2) -LEKEN, adj. (†) hårdhändt (eg. i lek). UHiärne Vitt. 34 (1668). War han myckit illeken wid smågåssar. Reenhielm ThViik. 15 (1680; isl. orig.: illskiptin). —
-LIST. (numera mindre br.) illistighet, illfundighet; illslughet; list, svek, bedrägeri. RA I. 3: 198 (1593). (De) Som medh Illist, Baktaal och Flärd, / Wanckar vthi then ganske Werld. Gyldenhielm Nosce 16 (1644). Om kvinnornas dumhet och illist. Wester Gorkij Ute 306 (1918).
Ssg (enst., †): illist-konst. konst(en) att vara illistig, illistighet. Then söker synas Klook, aff illist-konst uthlärder. Lucidor (SVS) 270 (1672). —
-LISTELIGA l. -LISTELIGEN, adv. (-elig(h)a 1639—c. 1755. -liga 1760. -eligen 1521—c. 1755) [bildat till -LISTIG] (†) illistigt. G1R 1: 19 (1521). En förslagen oc illklok, öfwerwägar alle ting illisteligha. Schroderus Comenius 816 (1639). Nicander SalOrdspr. 2 (1760). —
-LISTIG; adv. -en (†, Schroderus Os. 1: 712 (1635)), -t (Brenner Pijn. 66 (1727) osv.). [fsv. illistogher] ondskefull o. listig, illfundig, bakslug, illslug; svekfull; äv. med svagare bet.: listig, ”snedig”, ”fiffig”; äv. i överförd anv., om handling, beteende, min, yttrande o. d. VarRerV 115 b (1579). Wår afsagde Fiende diefwulen .. (är) så trägen och illistigh. Carl IX Cat. Q 3 b (1604). Fiendernes illistige Practiquer. RARP 1: 149 (1631). (Låset) ska vara så illistigt gjort, at när någon går dit in, så slår fjädern det i dubbelt lås. Envallsson Klensm. 19 (1797). Med illistig min. Östergren (1928). —
-LISTIGHET—00~2, äv. ~200. sbst. till -LISTIG: ondskefull list, illfundighet, bakslughet, illslughet; äv. svagare: listighet, ”snedighet”, ”fiffighet”; äv. konkretare: illistig handling, svek, bedrägeri; i denna anv. äv. i pl. Svart G1 39 (1561). Som .. han (dvs. hertigen av Kurland) framgeent wille betiäna sigh sine waanlige illistigheeter. RARP 7: 175 (1660). Man fann äfven mycken illistighet hos detta djur (dvs. en viss antilopart). VetAH 1780, s. 202. Laboulaye Folks. 18 (1867). —
-LUKTANDE, se B. —
-MARA ~ma2ra, v.; -ade. [bildat till -MARIG] (tillf.) säga (ngt) på ett illmarigt sätt; gäckas, retas. Hvar kan han då vara? illmarade pastor Nordström. Strindberg Hems. 145 (1887). —
-MARIG ~ma2rig, adj.; adv. -t. [sv. dial. illmarig, -marug; jfr nor. illmarig; sannol. ombildning av INMARIG gm anslutning till ILLPARIG] (i sht vard.) listig, slug, knipslug, illfundig, slipad, inpiskad; ofta med bibet. av godmodighet l. skämtsamhet o. d.: skalkaktig, skälmaktig, skälmsk; äv. i överförd anv., om handling, beteende, min, yttrande o. d. Säg ut, Jeppe, och se icke så illmarig ut. Almqvist TreFr. 1: 113 (1842). Herr Sven gaf de andre en illmarig blick. Rydberg Vap. 134 (1891). Farbror Gustaf plirade illmarigt åt dessa förklaringar. Hedenstierna Hellevik 41 (1898). Att han icke fick kyssa henne! Å, den lilla illmariga fulingen. Bergman HNådT 151 (1910). (Skådespelerskan) hade grace och illmarig humor. SvD(A) 1929, nr 106, s. 14.
Avledn.: illmarighet300~2, äv. 3~200, r. l. f. (i sht vard.) listighet, slughet, knipslughet, illfundighet; skalkaktighet, skälmaktighet; äv. konkretare, om illmarig handling l. illmarigt yttrande o. d. SvTyHlex. (1851). Björnen skrattade ånyo — men nu kom där en liten illmarighet i skrattet. Lindqvist Dagsl. 3: 58 (1904). Utan att ertappa den (dvs. hästen) med några illmarigheter. Slotte Karl. 30 (1919). —
-MARING ~ma2riŋ, m.||ig.; best. -en; pl. -ar. [bildat till -MARIG] (vard.) illmarig människa. Roos Helgsm. 1: 280 (1896). Quennerstedt Torneå 1: 74 (1901). —
(I 3) -MARK. [sv. dial. illmark (Smål., Västergötl.)] (bygdemålsfärgat, föga br.) dålig, oländig mark. Knöppel Vildm. 120 (1915). Stangenberg Jaktdikt. 46 (1931). —
-MENANDE, p. adj. (il-) [jfr VÄL-MENANDE] (†) illvillig. Til alla dessa ilmenande omdömen tordes intet Herr Hiernbrott lägga något godt. Dalin Arg. 1: 33 (1733, 1754). —
-MÄRKE, n. [jfr sv. dial. illmärke, nosmask; senare leden är en diminutivform till MARK, mask] (†) ondt kryp, krälande skadedjur. Fosz 232 (1621). —
-PARA ~pa2ra, v.; -ade. [bildat till -PARIG] (tillf.) = -MARA. Jag kan rakt åf inte förstå sådant, illparade Carlsson. Strindberg Hems. 114 (1887). —
-PARIG ~pa2rig, adj.; adv. -t. (il- 1708—1788. ill- 1674 osv. — -parig 1674 (: illparigt) osv. -padig 1733—1734) [jfr nor. fulparug; till sv. dial. parig, illistig, ä. d. parig, nyisl. pöróttr, av fsv., d. dial. par, nor. por, isl. pör, knep, list (se PAR, svek, list m. m.)] (numera i sht i skriftspr.) = -MARIG. Ett illparigt leende. Sylvius Mornay 458 (1674). Mut-Vargen är et illparigt djur. Dalin Arg. 2: 347 (1754; uppl. 1734: illpadigt). Den illparigaste bof blifver någon gång blottställd för en skarpsinnig undersökare. JournLTh. 1813, nr 96, s. 2. En ung, illparig snärta. Wallmark Resa 23 (1832). Han blinkade illparigt åt mig. Ödman UngdM 1: 18 (1862, 1881). Bergman LBrenn. 104 (1928).
Avledn.: illparighet3~002, äv. 3~200, r. l. f. (il- 1730—1751. ill- 1679 osv.) (i sht i skriftspr.) = -MARIGHET; äv. konkretare: illistig handling, illmarigt yttrande o. d. VDAkt. 1679, nr 359. Mon icke tu hafwer offta miszbrukat titt förnufft til synd, til illparighet och orett? Swedberg Cat. 195 (1709). (Havet) ligger nu så lugnt och stilla, men det är förräderi, illparighet. Trolle Duvall 1: 15 (1875). Östergren (1928). —
-PLIGGAD, p. adj. [ombildning av INPLIGGAD i samma bet. efter ILLMARIG, ILLPARIG m. fl.; jfr sv. dial. illpiskad o. INPISKAD] (†) illistig, illslug; inpiskad. Den illpliggade satan har återtagit sin bekännelse. Zeipel Set. 2: 160 (1847). —
-PLIKTIG, adj. (il- 1749—1788. ill- 1686—1893) [jfr sv. dial. (Norrl., Finl.) illpliktu(g), illplikto(gär), nor. dial. illpliktig; senare leden av obekant ursprung] (†) illfundig, illistig, illslug; om sak äv.: invecklad, intrikat. Ett illpliktigt fund (dvs. påfund). Warnmark Vitt. 356 (1686). Min afwundzman, den illplichtiga angifvaren och Förslagzmakaren. VDAkt. 1708, nr 119. Illpligtiga. Värf. Bellman 5: 203 (1776). Dalin (1852; med hänv. till arglistig). Lundell (1893; anfört fr. finl. förf.). —
-PLIKTIGHET, r. l. f. (†) sbst. till -PLIKTIG: illfundighet, illistighet, illslughet; äv. i pl., konkretare. RARP 8: 280 (1660). (Människorna äro) fulle med falskhet och allehanda illpligtigheter. Borg Luther 2: 59 (1753). Rönigk HerrPlant. 81 (1754). Dalin (1852). —
-ROT. (il- 1760—1903. ill- 1891—1913) [sv. dial. illrot, ilrot] (i vissa trakter) kvickrot (Triticum repens Lin.). Samzelius Blomst. 21 (1760; fr. Närke). Nyman VäxtNatH 2: 460 (1868; fr. Närke). SmåskrLandtbr. 14: 28 (1903; fr. Närke). Lyttkens Växtn. 1417 (1913; fr. Finl.). —
-RÅD. [jfr fsv. ilradh, n. pl.] (i högre stil, föga br.) ondt råd; ondskefull plan. Ve mig, om af Skuld detta illrådet hörs! Ling As. 656 (1833). Många det finns, som stämpla på illråd. Lagerlöf HomOd. 284 (1908). —
-RÅDD, p. adj. (†) som hyser onda planer, illasinnad. Med snabba fjät / Upphinna gudars skademakter illrådd man. Palmblad SophSorg. 433 (1841). Johansson HomOd. 10: 394 (1844). —
-RÅDE, i sht förr äv. -RÅDA, adj. o. sbst. [efter isl. illráði, -a, mask. sg. best. av illráðr, adj., av illr, ond (se ILL, adj. 1), o. ráð (se RÅD)] som hyser onda planer, som tillskyndar ondt, illasinnad, ondskefull, svekfull; numera bl. ss. tillnamn till tvenne konungar av den forntida Ynglingaätten, Ingjald o. Östen. Ingjald illråde, i sht förr äv. illråda. Spegel 368 (1712). Du, för mehnliga ränker berömd, illråde Odysseus. Johansson HomIl. 4: 339 (1846). En son till Harald vid namn Östen illråde omtalas i källorna såsom konung över Svea välde efter sin fader. Rig 1920, s. 101. —
-RÅDIG. [fsv. ilradhogher] (†) som hyser onda planer, illasinnad, ondskefull, svekfull; illistig. Peringskiöld Wilk. 250 (1715). Östen med tillnamnet Beli .. var mägtig och slug, dock illrådig. Fryxell Ber. 1: 63 (1823). Kring dem (dvs. akajerna) illrådigt vi spunno / allsköns ränker. Johansson HomOd. 3: 119 (1844). —
(I 5 b) -RÖD. [säkerl. delvis samma ord som ELD-RÖD, vars första led dialektiskt ofta uttalas il3~] (vard.) starkt röd, blossande l. ”illande” röd. Thet gaf ett sådant sken ifrå sig, at thet ock glansade på husen .. illrödt ther vtaf. Hiärne 2Anl. 33 (1702). En hop rasande Rolandar med illröda, upphettade ansikten. ST 7/7 1929, Söndagsbil. s. 3. —
-SINNAD, se B. —
-SINNIG. (il- 1690. ild- 1692. ill- 1664—1785) (†) illasinnad. RARP 9: 356 (1664). En illsinnig fader önskade ondt öfwer sin son. Swedberg Ungd. 107 (1709). Porthan 5: 253 (1785). —
-SINNIGHET, r. l. f. (†) ondska, ondt uppsåt, illvilja; äv. konkretare: handling av ondt uppsåt; i denna anv. äv. i pl. Rödia .. hinder, påfund och illsindigheter utur wägen. Stiernman Com. 4: 895 (1687). SvMerc. V. 4: 311 (1760). —
-SINT, p. adj. (ijl- 1578. il- 1681—1778. ill- 1671—c. 1865. illa- 1734) (†)
1) argsint; vildsint; häftig; vredgad; jfr ILL, adj. 2. The som ijlsinte äre, och bliffua hastigt wredhe. BOlavi 44 b (1578). Lagerström Bunyan 2: 38 (1727). Möller (1755).
2) illasinnad. (Flavius Domitianus var) Af Naturen grym, listig och illsinter. Dryselius Monarchsp. 168 (1691). För detta svekfulla och illsinta råd blef han (dvs. Ingjald illråde) hatad af folket. Fryxell Ber. 1: 29 (1823). Scholander I. 1: 73 (c. 1865). —
(I 5 b) -SKRI. (vard., mindre br.) = -SKRIK. NoraskogArk. 5: 248 (1680). Sundblad Ups. 451 (1884). Östergren (1928; angivet ss. mindre vanl.). —
(I 5 b) -SKRIK. (vard., mindre br.) häftigt o. högljudt skrik, rasande skrik, gallskrik; vrål. Tholander Ordl. (c. 1875). Plötsligt satte han i med ett illskrik, hvilket .. svarade för, att hans lungor voro i bästa skick. Kuylenstierna Ber. 205 (1898). Östergren (1928; angivet ss. mindre vanl.). —
(I 5 b) -SKRIKA, v. (vard., mindre br.) ge ifrån sig ”illskrik”, gallskrika; vråla. Lidner 2: 83 (c. 1790). Lillgossen illskrek av glädje. Lagerlöf Liljecr. 20 (1911). Östergren (1928; angivet ss. mindre vanl.). —
-SLUG. (il- 1679—1772. ill- 1639 osv.) ondskefull o. slug; bakslug, illfundig, illistig; svekfull, bedräglig; äv. i överförd anv., om handling l. yttrande l. beteende l. min o. d.; stundom, i sht förr äv. utan nedsättande bet.: klok, listig, förslagen, rådig, kvicktänkt, ”fiffig”. Med illslug min. Illsluga ögon. Schroderus Com. 925 (1639). Satan han är så behändigh, / Listigh, illslugh och enbändigh. Achrelius Mor. A 2 a (c. 1690). Ministrars och Hofmäns illsluga politik. EP 1792, nr 22, s. 2. (Sakristian har) tillkommit på ett särdeles illslugt sätt. Johansson Noraskog 1: 260 (cit. fr. c. 1870). Siwertz JoDr. 237 (1928). —
-SLUGHET—0~2, äv. ~20. (il- 1679—1681. ill- 1733 osv.) ondskefull slughet, bakslughet, illfundighet, illistighet, svekfullhet; stundom allmännare: list, förslagenhet. Rudbeck Atl. 1: 620 (1679). En ung köpman, som hade hört mycket om kvinnors list ock illslughet. Landsm. V. 6: 78 (1885). Östergren (1928). —
-SMIDIG. (il- 1759. ill- 1885) [sannol. ombildning av -SNIDIG] (numera knappast br.) illistig, ”hal”, falsk. Aldrig var han en haler ål, krokig orm, konstig och ilsmidig Räf. SvMerc. V. 2: 229 (1759). Schulthess (1885; med hänv. till illfundig). —
-SNED l. -SNIDE, n. (il- 1555. ill- 1734—1757. — -sned 1555. -snide 1734—1757) (†) illfundighet, illslughet; svek, bedrägeri. Thet är itt besynnerligit (dvs. särskilt) vthaff dieffuulens ilsned, at han wil göra oss wårt korsz, genom wåra synder så mykit swårare. LPetri 1Post. R 4 a (1555). Serenius (1757; under chicane). —
-SNEDIG l. -SNIDIG; adv. -en (RP 7: 44 (1637)), -t (Schroderus Os. III. 1: 362 (1635), Linc. (1640; under callide)). (ijl- 1698. il- 1587—1784. jld- 1545. ill- 1616—1807. — -snedig 1545—1772 (anfört jämte illsnidig). -snidig 1626—1807) [sv. dial. illsnedi(ger), illsnidig, illsnidu] (†) illfundig, illistig, illslug. G1R 17: 56 (1545). Vthi handel och wandel äre the (dvs. ryssarna) swåra swikfulle, ilsnedige och bedrägelige. Petreius Beskr. 5: 16 (1615). Huru illsnidigt han (dvs. Calvin) talar om Saken (dvs. om nattvarden), ther på moste man gifwa gran acht. Schroderus Os. III. 1: 362 (1635). Adlerbeth Ant. 1: 63 (c. 1792). Weste (1807; med hänv. till illistig). —
-SNEDIGHET l. -SNIDIGHET. (il- 1555—1755. ill- 1617—1735. — -snidig- 1617—1691. -snidug- 1555. -snedig- 1626—1755. -snödig- 1620) (†) illfundighet, illistighet, illslughet; äv. konkretare: illslug handling o. d., svek, bedrägeri; i denna anv. äv. i pl. (Han) söker sin fordel med allahanda list och ilsnidugheet. LPetri 1Post. Z 5 a (1555). (Vi) som sådane olijdelige illsnidigheeter med honom hafue funnit. Wivallius (1643) i 2Saml. 39: 53. LMil. 1: 394 (1684). Möller (1755). —
-SNEDELIGEN, adv. [bildat till -SNEDIG] (†) illfundigt, illistigt, illslugt. UrkFinlÖ I. 3: 107 (1598). Schroderus Os. III. 1: 149 (1635). —
-STINKANDE, se B. —
(I 5 b) -SVART. (vard., föga br.) mycket svart, djupt svart, glänsande svart. Den tjänstgörande tågmästaren hade små illsvarta knävelborrar. Essén KessSthm 70 (1916). —
(jfr I 1 c α) -TALIG. (il- 1526. ill- 1619—1626. — -ig 1619—1626. -ug 1526) (†) som talar illa om l. smädar sina medmänniskor; elak i sitt tal; smädelysten. Menniskior som elska sigh sielffua, girughe, stålte, höghferdughe, iltalughe. 2Tim. 3: 2 (NT 1526; Bib. 1917: smädelystna). Schroderus Liv. 907 (1626). —
(I 3) -TALIGHET, r. l. f. [tillfällig motsatsbildning till VÄLTALIGHET] (†) förhållande(t) l. egenskap(en) att tala dåligt; oförmåga att tala väl. (Det) blifver dock af illtalighet ej någon vältalighet. Bergklint MSam. 1: 221 (1781). —
(I 5 b) -TJUT. (vard.) häftigt o. högljudt tjut, gallskrik, vrål. Vid den synen ger jag upp ett illtjut, som gällde det lifvet. Cavallin Stevenson Söderh. 125 (1897). Siwertz Sel. 1: 18 (1920). —
(I 5 b) -TJUTA. (vard.) upphäva galltjut, gallskrika, vråla; äv. bildl.; äv. om vind o. d.: tjuta häftigt. Scholander 3: 225 (1878; bildl.). Med en demonisk stormby illtjutande utanför. Almqvist Comfort 291 (1913). Då trädde han (dvs. hunden) nosen rakt upp i vädret och tog till att långdraget illtjuta. Lindqvist Herr. 31 (1917). —
(jfr I 3 b) -TYCKAS, v. dep. (i Finl., vard.) vara illa till mods (för ngt); känna missnöje l. förargelse (över ngt). Lagus Pojk. 174 (1904). jfr Bergroth FinlSv. 344 (1917). —
(jfr I 3 b) -TYCKT, p. adj. [till -TYCKAS] (i Finl., vard.) misslynt, förargad. Ni är ond madame! ni är ”illtyckt” och det missklär er. ZTopelius (1843) hos Vasenius Top. 3: 57. Lagus Pojk. 156 (1904). jfr Bergroth FinlSv. 335 (1917). —
-TYG. (-ty 1857—1876. -tyg 1651 osv.) [sv. dial. illty(g); ordet utgör sannol. delvis en ombildning med utvidgad bet. av fsv. ilthydhe, elaka människor, pack, motsv. isl. illþýði, illgärningsmän, vars senare led är en avledn. av isl. þjóð, folk (se TYDA, v.); jfr Rydqvist SSL 2: 108 (1857), 4: 268 (1870); jfr för övr. O-TYG, FANS-TYG m. fl.] (vard., bygdemålsfärgat, numera mindre br.) otyg; särsk. om skadedjur o. d.; numera bl. koll., förr äv. individuellt med pl. Om kattan som lijkett ätitt hade, dett så rijfwitt, eller andre Jlltygh. GullbgDomb. 13/12 1651. Du har fälle aldrig gett dig på det leda supandet, det illtyget? Knorring Torp. 1: 39 (1843). Lönnberg BlSkär. 145 (1876). Lundell (1893). —
(I 2) -VAR, adj. [sv. dial. illvar (Norrl.)] (†) som förutser fara; äv.: som varslar ondt. Swedberg Ordab. (c. 1730). (Korparna) äro i sanning mächta illvare. Broman Glys. 3: 420 (c. 1740). —
-VILJA, r. l. f., förr äv. -VILJE, r. l. m. (il- (jl-) 1528—1788. ild- 1549. ill- 1571 osv.) [fsv. ilvili] ond vilja som tager sig uttryck däri att man önskar ngn ondt l. söker att skada ngn l. ngt; fientligt sinnelag (mot ngn); ondska, elakhet, ovilja, hat; skadelystnad. Hysa (förr äv. hava) illvilja mot, förr äv. till ngn. OPetri Clost. F 3 b (1528). Man förmärker, att them emellem stort agg, nit, hat och ildvilie vare skall. RA I. 1: 587 (1549). Skiljer mannen sig sielf ifrån hustrun, eller hustrun ifrån mannen .. af hat eller illvilja .. böte som i förra §. sagdt är. GB 14: 2 (Lag 1734). Hafva illvilja til en. Serenius (1741). Telefonapparaterna tycktes liksom utstråla en iskall illvilja. Siwertz JoDr. 257 (1928).
Ssg (†): illviljo-man, m. (illvillig) fiende, avundsman, vederdeloman. VDAkt. 1733, nr 79. VDP 25/10 1738. —
-VILJANDE, p. adj. (il- 1633—1725. ill- 1625—1866. illi- 1701) [fsv. ilviliande] (†) illasinnad, illvillig, hatfull, fientlig; äv. i överförd anv., om handling, beteende o. d. (En ständig armé skulle) försäkra rijket emoot alle dess illwilliande fiender. Gustaf II Adolf 214 (1625). Stakelbergs förrymbde lära nu stärkia thet illwilliande partijet. GHTaubenfelt (1658) i HTSkån. 1: 207. En illviljandes blick. Afzelius Sag. 4: 128 (1842). Därs. X. 2: 159 (1866). särsk. substantiverat: illasinnad l. illvillig person, (illvillig) fiende, avundsman, vederdeloman; äv. med gen.-bestämning: ngns fiende l. avundsman. Huruledes wij (svenskar) oss emot alle ilwiliande bäst skole kunna förswara. RARP 2: 38 (1633). (Gud har välsignat vapnen) emot all menniskeligh macht, och wåre illwilliandes hopp. Bönedagsplakat 16/11 1646, s. 2. Fougten .. är min ovähn och illviliande. VDAkt. 1677, nr 397. Lindestolpe Färg. 5 (1720). SvBL 2: 261 (1859; efter handl. fr. 1668). —
-VILJARE ~vil2-jare, m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. =. (il- 1657—1772. ill- 1658—1911) [till vilja (ngn) illa i anslutning till ILL-VILJA o. -VILJANDE] (numera bl. ngn gg arkaiserande) illvillig person; (illvillig) fiende, avundsman, vederdeloman. Dhär wyrdige och wällärd H:r Iöns skulle nu blifwa .. af (fem eller sex) .. sammangaddada illwiliara, förfolgdh. VDAkt. 1658, nr 103. Det Danska Håfvet lät sig .. af Sveriges illviljare upretas, at börja et krig (mot Sverge). Schönberg Bref 2: 195 (1778). Det beröm illviljares hop mig i lifvet förmenat. Janzon Prop. 3: 5 (1911). —
-VILJERSKA, f. [jfr -VILJARE] (enst., †) illasinnad l. illvillig kvinna; kvinnlig fiende. Almqvist Ekols. 3: 331 (1847). —
-VILLIG; adv. -en (numera bl. arkaiserande, Bullernæsius Lögn. 203 (1619: -willieligen), Fröding Reconval. 44 (c. 1908: -viljeligen)), -t (Widegren (1788) osv.). (il- 1587—1788. ill- 1635 osv. — -viljelig (-wilieligh) 1587—c. 1908 (: -viljeligen, adv.; arkaiserande). -villig (-willigh osv.) 1640 osv. -wiljog (-villiog(h), -williog) 1587—1800) [fsv. ilviliogher; avledn. av -VILJA; jfr GOD-, VÄL-VILLIG] som har en ond vilja; som hyser illvilja l. ovilja (mot ngn l. ngt); som gärna vill vålla skada l. förargelse l. tyda allt till det värsta; illasinnad, elak, ondskefull; fientlig, hätsk, avundsam; äv. i överförd anv., om handling, sinnelag, beteende o. d. Tyda ngt illvilligt. En illvillig kritiker. Ge ngn en illvillig blick. Helsingius R 8 a (1587). Skulle månge suspicioner och blammer hoos illvilljoge menniskjor ther igenom opväxa. RP 5: 29 (1635). Ilvilliga tadlare. Sahlstedt SagTupp. 31 (1758). Illvilligt prat. Kolmodin TacAnn. 1: 299 (1833). (Pojken) var vild och elak, hård mot djur och illvillig mot människor. Lagerlöf Holg. 1: 10 (1906). Schopenhauers illvilliga karakteristik av den unga flickan. Böök Sommarl. 174 (1927). särsk. (†) substantiverat: (illvillig) fiende. Hollenderne, nu längie Kongl. Maij:tz illwillige. RARP 7: 137 (1660). —
-VILLIGHET —00~2, äv. ~200. (il- 1587—1695. ill- 1640 osv.) sbst. till -VILLIG: egenskap(en) l. förhållande(t) att hysa l. visa l. innebära illvilja; illvilligt sinnelag; illvilja; förr äv. konkretare: illvillig l. fientlig handling o. d. Helsingius R 8 a (1587). (Fienden) tillåtes hela Sundet; af hwilket såsom uthur en quella alla krigh och illwilligheter utspringa och härröra. RARP 4: 29 (1645). Östergren (1928). —
(I 5 b) -VRÅL. (vard.) starkt (o. ilsket) vrål; illtjut; galltjut; äv. bildl. Närmast är (en uppsats i Karlstadstidningen) föranledd af ett illvrål från Sigurd på domen öfver skalden (G. Fröding). SocDem. 1896, nr 277, s. 1. Snart ger en inföding upp ett illvrål, men tystnar genast igen. Kaudern Mad. 272 (1913). —
(I 5 b) -VRÅLA. (vard.) giva ifrån sig ett illvrål; illtjuta; galltjuta; äv. bildl. Lundell (1893; angivet ss. anträffat hos sydsv. förf.). (Tidningens) illvrålande i högan sky. AB(L) 1895, nr 255, s. 1. Det av sin törntagg sårade och därför illvrålande lejonet. PT 1910, nr 210 A, s. 3. De sakkunniga på platsen, småbadianerna, illvrålade av förtjusning. Bergman LBrenn. 210 (1928). —
-VULEN, se B. —
(jfr I 1 b) -VUNNEN, p. adj. (†) orätt förvärvad, orätt fången. Illwunne håfwor. Lucidor (SVS) 403 (1674). —
(I 3) -VÄDER. [fsv. ilvädher, sv. dial. illväder, illvär; jfr nor. dial. illvær, ävensom isl. illviðri] (i vissa trakter, vard., bygdemålsfärgat; i sht i Finl.) dåligt väder; oväder. Ett och annat illväder har jag varit med om. Bengts Vargt. 155 (1924). Väderlekstjänsten ställde alltjämt illväder i utsikt. Lundström Sjöfr. 88 (1929).
Ssgr. illväders-fågel. (illvärs-) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) benämning på snösparven, Plectrophanes nivalis Meyer (Emberiza nivalis Lin.), vars uppträdande anses båda köld o. hårdt väder. Deleen 601 (1829; med hänv. till snösparf). Holmgren Fogl. 349 (1867; fr. Dalarna).
-kväll. (i vissa trakter, vard., bygdemålsfärgat). Hon (dvs. ”estjalan”) söker nödhamn i höstliga illväderskvällar. Mörne Strandb. 1: 10 (1915). —
-VÄRK, n. [jfr isl. illverk] (†) ond gärning; illgärning. Laster och illverck. UHiärne Vitt. 90 (1665). —
(jfr I 3 f) -VÖRDA. (†) missakta, ringakta. Mit aff siälwe swensk-födde illwyrdade moers-måhl. Lucidor (1670) i 3Saml. 7: 88. —
(jfr I 1 c α) -YRDAS, v. dep. [jfr isl. illyrða, tala illa om l. skymfa (ngn), till illyrði, förtal, skymfande ord, vars senare led är en avledn. av orð (se ORD)] (†) Ill-yrdas .. bannas, läta illa. Spegel GW Eee 2 b (1685). (Sv.) Ill-yrdas .. (lat.) maledicere. Dens. (1712). Anm. Ordet är bildat av Spegel o. har sannol. icke haft ngn värklig anv. i språket.
B (i allm. till I 3): ILLA-ARTAD, p. adj. (numera mindre br.) som har en dålig l. elak beskaffenhet; dålig; ond; särsk. dels om barn: vanartig, dels om sår l. sjukdom o. d.: elakartad. Hennes illa artade man. Humbla Landcr. 60 (1740; möjl. att uppfatta ss. två ord). En fader är .. ängslig öfver sina illaartade barn. Lidbeck Anm. 321 (1798). En illa-artad och dödande sjukdom. SFS 1834, nr 18, s. 4. Illaartade veneriska åkommor. Hjelt Medicinalv. 2: 358 (1892). —
(jfr I 3 a) -BEFINNANDE, n. förhållande(t) att (fysiskt l. psykiskt) icke befinna sig väl; opasslighet, illamående. (Den sjuka) klagar öfver allmänt illabefinnande. Hygiea 1855, s. 870. Ernst kände ett outsägligt illabefinnande (vid att höra den hårda rösten läsa), en ren fysisk plåga. Geijerstam Hallin 127 (1887). Ledan .. gör mig vida större skada än varje kroppsligt illabefinnande. Wulff Leopardi 60 (1913). —
(jfr I 2 b γ) -FAREN, p. adj. (föga br. utom i Finl.) illa medfaren l. hanterad l. åtgången; äv. (i Finl.) om matvaror o. d.: skämd, härsken o. d. Min .. i kerissen illafarna rygg. Castrén Res. 1: 151 (1852). (Han hade) Händer, litet illafarna af såpan. Nordensvan Figge 9 (1885). Talg som är illafaren konfiskeras och förstöres. Palmberg Hels. 422 (1889). Hultin BergshFinl. 77 (1896). jfr Bergroth FinlSv. 336 (1917). —
-FÖDD, p. adj. (†) illa uppfostrad. Ingen är Edel vthan Dygd, / Illafödde komma til blygd. Fosz A 4 a (1621; nt. orig.: forchtlose jöget). —
-FÖRHÅLLANDE, n. [jfr VÄLFÖRHÅLLANDE] (†) dåligt beteende. Söderman ExBook 193 (1679). Samtiden 1874, s. 223. —
-GÖRA, -GÖRARE, se A. —
(I 4) -KLINGANDE, p. adj. (†) som låter illa, illaljudande, illalåtande. Schroderus Os. 1: 499 (1635). En illaklingande röst. Schultze Ordb. 2308 (c. 1755). —
(I 2) -KOMMEN, p. adj. (illa- 1582—1891. ille- 1542. äv. särskrivet)
1) (†) ovälkommen. G1R 14: 400 (1542). Wij äre honom (dvs. Gud) .. wälkomne och icke illakomne. PErici Musæus 3: 53 b (1582). VDAkt. 1712, nr 275.
2) (bygdemålsfärgat, föga br.) illa utkommen, illa ute. En af torparne under gården Malma .. är, som man säger, riktigt ”illakommen” för elgarne. Skogvakt. 1891, s. 80. —
-KÄND, se A. —
(I 1) -LEVANDE, p. adj. (†) som för ett dåligt (omoraliskt, utsvävande) liv. En illalefwande Präst. Columbus BiblW H 1 b (1674). —
(I 4) -LJUDANDE, p. adj. (illa- 1639—1891. ille- c. 1580) som låter illa, som har ett obehagligt ljud. VocLib. adj. (c. 1580). Et hårt swårt oc illaliudande ord. Pfeif DeHabitu 67 (1713). Lundegård LaMouche 165 (1891). SvHumFörbSkr. 33: 46 (1923). —
(I 4) -LUKTANDE, p. adj. (ill- 1659. illa- 1538 osv. ille- 1578—1638) som luktar illa, stinkande. Illaluktande andedräkt, sår. VarRerV 21 (1538). Illaluchtandes aasz. Balck Musæus Ii 8 a (1596). Terpentinolja och andra illaluktande oljor. SFS 1908, nr 38, s. 103. särsk.
a) (†) i namn på vissa växter. Illeluchtande Målle. Franckenius Spec. A 4 a (1638; om Chenopodium vulvaria Lin.). Illuchtande Näsla, dödh Näsla. Därs. C 1 a (1659; om Stachys silvatica Lin.).
b) (†) bildl.: obehaglig, motbjudande (för ngn); illa sedd (av ngn); inopportun; om rykte o. d.: dålig, misstänkt. Sådana öffwerdådighet, gör honom hoos närliggiande Potentater illa luchtande. L. Paulinus Gothus MonPac. 279 (1628; möjl. att uppfatta ss. två ord). (Irrlärarna) bemödde .. sigh .. at göra Augustini godhe Nampn och Rychte illaluchtande. Schroderus Os. 1: 542 (1635). Ullman Frök. 102 (1780). —
(jfr I 4 a) -LÅTANDE, n. (†) rop, skrik; olåt; klagan, jämmer; högljudda bannor. Han (hade) mäd illa låtande, bannor och otijdigheet henne bemött och bedröfwat. VRP 1709, s. 277. Bergufs- (boet) .. jämte ungarna, hvars illa låtande gifvit anledning at söka derefter. Hülphers Norrl. 4: 178 (1779). —
(I 4) -LÅTANDE, p. adj. som låter illa, illaljudande. Verelius 133 (1681). Om man eij drager jembt, och stämmer spehlen wähl tillhopa på alla sijdor, lärer musiquen blifwa illalåtande. KKD 6: 45 (1707; i bild). Äfven finnarne själfva .. hafva funnit sitt (ord för ”kärlek”) rakkaus illalåtande. Tegnér HemOrd 48 (1881). särsk. (†) om levande varelse: som frambringar ett obehagligt ljud. En hoop illalåtande mygger. KKD 6: 61 (1708; i bild). —
(jfr I 3 a) -MÅENDE, n.; pl. -en. rubbning i välbefinnandet, illabefinnande, lindrigt sjukdomsanfall (ofta ss. inledningssymtom till en egentlig sjukdom), opasslighet; särsk.: känningar av kväljningar l. yrsel. Lindfors (1815). Ett (måhända genom förkylning ådraget) illamående, som hållit mig i natt vaken. Atterbom (1842) i 3SAH XXXVII. 2: 115. (Min hälsa har) ej så sällan varit afbruten af mindre betydande illamåenden. De Geer Minn. 1: 220 (1892). Patienterna (i påssjuka) sjukna med vanliga febersymtom, illamående och huvudvärk. Petrén EpidSj. 95 (1926). —
(jfr I 3 a) -MÅENDE, p. adj. som mår illa l. känner illabefinnande; opasslig, lindrigt sjuk. Lind 1: 1570 (1749). Gästerne .. hade .. allesamman blifvit illamående (av vinet). SP 1792, nr 73, s. 2. Av den här sorten (dvs. blysocker) kan man .. bli .. illamående. Hallström Händ. 68 (1927). —
(I 1) -SINNAD, p. adj. (ill- 1541—1906. illa- 1708 osv. förr äv. särskrivet)
1) (†) argsint, vildsint; vredgad, förargad. The äro starcke och illsinnadhe såsom en biörn, huilkom vnganar äro jfrå taghne j markenne. 2Sam. 17: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: bistra). Schultze Ordb. 4114 (c. 1755).
2) som har ett ondt sinnelag l. uppsåt, som har ondt i sinnet; illvillig; skadelysten; äv. i överförd anv., om handling, beteende o. d. Hon war en hårdh och illsinnett qwinne. SthmTb. 13/11 1587. Vi fasa för den tanken, att någon illasinnad kunde på ett vrångt sätt uttyda våra pöbelartiklar. BEMalmström 7: 405 (1845). Raxasas .. framställas (i ”Sagan om Sunda och Upasunda”) såsom vanskapliga jättar, ständigt illasinnade mot gudar och menniskor. Bergstedt Öfv. 113 (1845). En illasinnad kanalje. Bergman LBrenn. 113 (1928). —
-SINT, se A. —
-SITTANDE, p. adj. om kläder o. d. Ofta får man .. se barn i högst illasittande .. kläder. Sömnadsb. 194 (1915). IdrBibl. 4: 61 (1918). —
(I 4) -SMAKANDE, p. adj. Florinus Voc. 216 (1695). (Ölet) ficks ej i jäsning, blef osundt och illasmakande. Topelius Fält. 2: 377 (1856). Illasmakande medikament. 2NF 16: 570 (1911). —
-SPELNING. spelt. förhållande(t) att spela illa; förr äv.: felspelning. Weste (1807; med hänv. till misspelning). Wingård Minn. 12: 68 (1850). Schulthess (1885; med hänv. till miss-spelning). —
(I 4) -STINKANDE, p. adj. (ill- 1706. illa- 1635—1751) (†) illaluktande, stinkande; äv. bildl. Schroderus Os. III. 2: 323 (1635; bildl.). En illastinkande swafwelachtig gyttia. Hiärne 2Anl. 109 (1702). Broman Glys. 3: 346 (c. 1740). —
(I 1) -TÄNKANDE, p. adj. (numera knappast br.) illasinnad; ondskefull. Den rättskaffne faller blott uti overksamhet, om han åsidosättes; den illatänkande tilltager deremot i ondska. Ritterberg Sall. 138 (1832). Lundell (1893; angivet ss. förekommande hos finl. förf.). —
(I 2) -VARSLANDE, p. adj. som förebådar olycka l. ondt; som utgör ett dåligt varsel. Inom sjelfva den parlamentariska majoriteten förspörjes ett illavarslande knakande och brakande. SDS 1882, nr 17, s. 2. Flera illavarslande företeelser å det sedliga livets vidsträckta område. Holmberg Tidsstr. 396 (1918). —
-VULEN, i södra Sv. äv. -VUREN, pl. adj. (ill- 1709—1915. illa- 1621 osv. — -wulen 1621 (: -wulit, sg. n.), 1659 osv. -vuren 1868—1915. — äv. särskrivet o. uttalat ss. två ord) (i sht vard., ofta bygdemålsfärgat) som befinner sig i dåligt tillstånd, dålig; illa beskaffad l. skapad; otymplig, ful; elakartad. Fosz 170 (1621). En gam(mal) Söndrig och illa wulen frijss kiortell. BoupptSthm 21/4 1659. Der voro en mängd Skottska Damer, hans slägtingar, fula och illavulna. Tegnér (WB) 8: 486 (1837). En illavulen grekisk hexameter. (Cavallin o.) Lysander 390 (1878). Med dragen förvridna av en illavulen vrede. Sandel Dropp. 19 (1924). —
-VUXEN, p. adj. (tillf.) Den illavuxne (hästen). Rydberg Varia 147 (1894). Illavuxna karlar. Högberg Boltz. 166 (1920).
C (†): (I 3) ILLE-BESEGLAD, p. adj. (†) om fartyg: som seglar dåligt; jfr BESEGLAD, p. adj.2 Itt ramtt och illebeseglett skipp. HH XIII. 1: 154 (1564). —
-KOMMEN, -LJUDANDE, -LUKTANDE, se B.
D (†): ILLI-VILJANDE, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content