GRINIG gri3nig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr sv. dial. grinig, grinog (i bet. 2 o. 3); avledn. till GRINA]
1) motsv. GRINA 4. (Sv.) Grinig .. (fr.) Grimacier, qui fait la grimace, m. m. Weste (1807; angivet ss. ”pop.”).
a) (i vitter stil, tillf.) grimaserande, med förvridna l. groteska drag. Den skurken vågar / Att komma hit med sådan grinig mask / Och drifva gäck med vår högtidlighet? Hagberg Shaksp. 10: 162 (1850; eng. orig.: antic face). Se den vaksamme gripen, grinig och ful, / med sin flamröda tunga af silkestråd. Collin Spelm. 64 (1902; i fråga om Södermanlands fana). Auerbach (1909).
b) (ngt vard.) som visar sig missnöjd l. missbelåten, som gör sura miner, som är svår att göra i lag, kinkig, knarrig, ”syrlig”, ”sur”, alltför kritisk; äv. om min, kritik o. d.: som vittnar om l. är uttryck för ngn av nämnda egenskaper. EFries (1878) hos Cederschiöld Banbr. 38. (Ni hade) fått griniga miner af mostrarna blott. Fröding Stänk 41 (1896). Under konsertföreningens första verksamhetsår var kritiken ej så litet grinig. PT 1916, nr 298, s. 3. Av censorerna var den ene från Uppsala, naturvetenskapare, .. tungsint och grinig. Bergman Mark. 148 (1919).
2) (i sht i norra o. mellersta Sv., ngt vard.) motsv. GRINA 5; i sht om barn: som jämt gråter l. kinkar, lipig, pipig, gnällig; ngn gg: gråtmild; stundom bildl. Almqvist TreFr. 1: 191 (1842). Fram emot kvällen .. började Greta och Sven bli' trötta och griniga. Beskow SvBarn 35 (1896). Wulff 80 År 184 (1926; bildl.).
3) (knappast br.) motsv. GRINA 6: som brukar hånfullt l. föraktfullt skratta åt l. göra spe av allt, sarkastisk; äv.: som skrattar i tid o. otid. Sahlstedt (1773). In trädde i salen / Grinig och käck .. / .. den hjerneberöfvade Markall. MarkallN 1: 22 (1820).
Avledn.: GRINIGHET, r. l. f. särsk. till 1 b o. (i sht i norra o. mellersta Sv.) till 2. Dalin (1852). Björkman (1889). En min af den ättiksuraste grinighet. Laurin Skämtb. 391 (1908).
