1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om svin: grymta; jfr GRUFF 1.
2) (starkt vard.) träta, gräla, ”grumsa”, ställa till krakel, ”bråka” (med ngn om l. för ngt, äv. på ngn). Man ska inte gruffa för småsaker. Det är för öfrigt mycket förnuftigt af Ryssland att inte gruffa. AB 1890, nr 41, s. 3. Nu ska vi inte gruffa längre. Agrell Sthm 86(1892).
Avledn.: GRUFFIG, adj. (i sht i vissa kretsar, starkt vard.) till 2: fallen för att ”gruffa”, trätgirig, ”bråkig”. En något gruffig person. DN 12/12 1920, Söndagsbil. s. 2.
SAOB
