GRUTA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) (i Finl., vard.) till GRUTA, sbst. 2, refl.: intaga ett lätt mål, få sig en matbit. Grutning för än folket går i kyrckian låffuade the sig wilia affstå medh. Murenius VP 39 (1640). Om en fiskare eller jägare hör kakarn (= lommen) förr än han grutat sig, har han ingen tur denna gång. Hembygden 1912, s. 76. Cannelin (1921).
2) (i Finl., i sht i bygdemålsfärgat spr.) till GRUTA, sbst. 4, tr.: giva (kreatur) ”gruta”. Matti gick i stallet för att gruta hästarna. Ahrenberg Hih. 60 (1889).
