GRUVA grɯ3va2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[y. fsv. gruva, sv. dial. gru(v)a, grova m. m.; samma ord som GRUVA, sbst.1; jfr d. grue, nor. dial. gruva]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, o. i kult.-hist. fackspr.) urspr.: i marken (golvet) gjord fördjupning l. grop för uppgörande av eld; eldstad, härd, öppen spis; särsk. (i vissa trakter, ss. södra o. västra Sv. samt Finl.) om olika slags fördjupningar i öppen spis l. därtill hörande mur, i sht dels om det ställe (innerst) i spisen där glöd o. aska ligga, dels om (framför bakugnen) i muren anbragt nisch i form av en särskild härd dit glöden rakas o. vari mat sommartid lagas samt ved o. d. torkas; äv. om i dylik fördjupning liggande glödhög. VRP 1649, s. 394. Raflunda .. Innerst i förstufvan är en grufva eller hvid spis nedre på jorden. Linné Sk. 113 (1751). (Vid trankokerierna) måste en Fyrare hållas för hvar och en Grufva eller eldstad. VetAH 1817, s. 50. 1MinnNordM II. 1: 3 (1881). Den i våra bondstugor .. brukliga bakugnen (har alltid) en grufva eller öppen härdplatta framför ugnsmynningen. Ymer 1905, s. 197. — jfr ASK-, GAR-, SPIS(EL)-GRUVA m. fl.
