GRYNNA gryn3a2 l. GRYNDA gryn3da2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(grynda c. 1720 osv. grynna 1887 osv.)
Etymologi
[sv. dial. grynna; jfr nor. grynna, till stammen grunn- (se GRUND, sbst.1 o. sbst.3). Formen grynda har trol. uppstått gm anslutning till GRUND, sbst.3; jfr GRUNDA, sbst.]
1) (i sht på östkusten ned till Östergötl. samt i Finl.) grundt ställe i vatten, undervattensgrund. Lind(1749). Han skulle förr gå till botten än han lät garnen ligga på grynnan i natt. Strindberg Hems. 104(1887). Det ligger en 14 fots grynda midt i farleden. Aminoff Krigsg. 72(1904). Mörne Strandb. 1: 9(1915).
