SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GRÖPPIG gröp3ig2, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(-ig Hiärne 2Anl. 227 (1706: genomgröppige, pl.), Östergren. -ug Wettersten)
Etymologi
[avledn. till GRÖPPA; jfr GROPPUG, GRUPPIG o. GRÖPLIG]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) full av gropar l. håligheter, gropig. (Kyrkogårdens) utseende var vid 1737 mägta gröppugt och oiämnt. Wettersten Forssa 95 (c. 1750). Gröppig väg. Dalin (1852). Östergren (1926; angivet ss. landsdelsord). — jfr GENOM-GRÖPPIG.
Spoiler title
Spoiler content