SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GUTT gut4, sbst.1, m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. (västra Sv.) gutt, gut, gud, pojke, motsv. nor. (dial.) gutt, gut, pojke, d. dial. gud (jfr d. gut); möjl. i avljudsförh. dels till sv. dial. (Finl.) göut, gosse, slyngel m. m., motsv. nor. dial. gaut, pratmakare, till nor. dial. gauta, prata mycket, skryta (jfr isl. gautan, prat), o. dels till holl. guit, skojare, upptågsmakare, till (ä.) holl. guiten, skälla, skoja (jfr t. dial. gauzen, skrika, skälla); möjl. till ljudroten gu-, gaṷ- (se GÖ, v.); i sv. delvis lån från nor.]
(utom ss. medvetet lån från nor., bl. i västra Sv., bygdemålsfärgat) pojke; ung man. Han var öns ståtligaste gutt. Lönnberg BlSkär. 66 (1876). Agrell Sthm 59 (1892).
Spoiler title
Spoiler content