(got- 1525—c. 1600. gut(h)- 1705 osv. gunnersk c. 1540)
Etymologi
[fsv. gutnisker (got-), motsv. isl. gotneskr, gotländsk (gotisk); till GUTE]
som har avseende på Gotland l. gutarna, gotländsk; numera bl. i fråga om kulturhistoriska, språkliga o. d. (i sht ä.) förh. En gotnisk skepe(re) (dvs. skeppare). OPetri Tb. 94(1525; uppl. 1929). Gutniska urkunder. Säve (1859; boktitel). 1300-talets midt, tidpunkten för det gutniska konstlivets hastiga avblomstring. Fornv. 1914, s. 34.— jfr FORN-, NY-GUTNISK.
Avledn.: GUTNISKA, r. l. f. den östnordiska dialekt som alltifrån forntiden talats o. ännu talas på Gotland, gotländska; äv. inskränktare: forn- resp. nygutniska. Gutniskan (såsom man för korthetens skull kunde benämna Forngotländskan). Säve GutnUrk. IV(1859). ”Gutniska” omfattar .. öns språk från äldsta tider intill våra dagar, både ”forngutniska” och ”nygutniska”. Söderberg FgutnLjudl. 2(1879). Noreen VS 2: 62(1907). jfr FORN-, NY-GUTNISKA.
