GYLTA gyl3ta2, sbst.1, f. l. r.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[fsv. gylta, jfr d. gylt(e), nor. gylta, isl. gylta, gyltr; i avljudsförh. till GALT]
1) (i bygdemålsfärgat spr.) ung sugga som grisar för första gången. Schroderus Dict. 4(c. 1638). På Blasieholmen och Sillhofvet .. är till salu .. en Galt och Gylta mäst årsgamla, af godt slag, att blifva Lifsvin. DA 1808, nr 112, s. 6.LD 1918, nr 136, s. 1.— särsk.
a) i uttr. preka gylta, se PREKA.
b) (†) i bildl. anv. Gyllta .. (dvs.) En liten, fet, tiåck och småfärdig gumma. Schultze Ordb. 1412(c. 1755).
