[fsv. -gäl (i ssgn hönsagäl; jfr äv. fsv. hönsgiälla, f.), motsv. isl. gjǫll, f., larm, vbalsbst. till gjalla (se GÄLLA, v.1). Det neutrala genus beror på anslutning till flertalet neutrala vbalsbst.]
(numera bl. ngn gg arkaiserande) galande; förr äv. allmännare: rop, skrik. (Sv.) Giva gäll ifrån sig, (lat.) Edere sonum. Schultze Ordb. 1408(c. 1755). Uppstår händelsevis någon paus (i fågelsången), fylles den genast af gökens fjärran från kommande gäll. Santesson Sv. 158(1887). Innan hanen skulle lyfta sitt näbb till första gället var .. (prinsen) kommen under bordet såsom godt kalas erfordrade. Högberg Vred. 3: 153(1906). — jfr HANE-,HÖNS-GÄLL.
