GÄNG, adj.; n. -t (Gyldenhielm Psalt. 142 (c. 1605, 1650: algängt)); äv. GÄNGE, adj. oböjl.
Ordformer
(gäng (gengh) 1534—1755. gänge (gien(n)ge) 1592—1893)
Etymologi
[fsv. gænger, gångbar (eg.: som kan gå), vbaladj. till ganga, gå, motsv. isl. gengr, mnt. genge, fht. gengi, t. gänge, feng. ȝenge. Formen gänge beror på inflytande från de mnt. l. t. formerna. Jfr GÄNGSE]
(†) gängse, gångbar. The warur eller kiöpmannskap, szom falle (dvs. förekomma) eller gengh äre vdi rikerne. SvTr. 4: 155 (1534). Dett samma mynnth, som då på samma tidh giennge war, ner köpett dem emellom skiedde. TbLödöse 271 (1592). Möller (1745, 1755). jfr ALL-GÄNG. — särsk. i uttr. gäv och gänge; jfr GÄNGSE 2 b, e. Gäv ock gänge. Lundell (1893; anfört från finländsk förf.).
