GÄNGLA jäŋ3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. gängla, vackla, äv.: uppresa l. bygga ngt så löst o. ostadigt att det icke står fast, möjl. lånat från t. gängeln, vackla hit o. dit, dingla, tr.: leda (ett barn) i ledband; jfr t. gängel (se GÄNGLA, sbst.). Jfr GINGLA]
1) (föga br.) intr., förr äv. refl.: gå med osäkra steg, vackla. Ketil gänglade nu dädan. Björner An 15 (1737; öv. av isl. lötrar). Jag, som sjuklig går omkring och gänglar. Fröding Eftersk. 1: 92 (1910). — (†) bildl. På detta förvirrade och osammanhängande sätt gängla sig de tunga perioderna genom flera sidor. SvLitTidn. 1813, sp. 674.
2) (†) intr.: dingla (se d. o. 1). En Scholmestare .. hengde sigh i Scholestugun .. om Nattetijdhen, hwar han om Mårgonen fans gengla. Kemner Trum. 72 (1629).
3) (†) tr.: föra (ett barn) i ledband, lära (ett barn) att gå. Lind (1749).
Ssg: (3) GÄNGLE-BAND. [efter t. gängelband] (†) ledband. Lind (1749).
