SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GÄNGLIG, adj.1
Ordformer
(gäng- (geng-) 1528c. 1755. gænligh 1525. -lig(h) 15251626. -elig 1528c. 1755. -eligen, n. pl. 1528)
Etymologi
[liksom ä. d. gængelig, nor. dial. gjengeleg, av mnt. genklik, gångbar, utvidgning av mnt. genge, gångbar (se GÄNG, adj.), med suffixet -lik]
(†) gängse, vanlig, allmän; äv.: gångbar. Riikitzins gænlighe myntt. GR 2: 250 (1525). Tesse ordh skole wara gengeligen j Christenhetenne och wel kunnogh. OPetri 1Post. 8 a (1528). Stadsens gänglighe nödhtorffter. Schroderus Liv. 473 (1626; lat.: ordinarii rei publicæ usus).
Spoiler title
Spoiler content