[eg. samma ord som GÄST, sbst.1, uppfattat ss. ett vbalsbst. till GÄSTA]
(†)
1) [anv. utvecklad ur GÄST, sbst.1 3 a] i uttr. sitta för gäst och gång, vara tvungen att taga emot vägfarande o. d.; jfr GÄSTNING 1 a.Sittie för gest och gångh. SUFinlH 5: 56(1616).
2) [anv. utvecklad ur GÄST, sbst.1 3 a] i uttr. hava gäst ngnstädes, hava rätt till gästning ngnstädes; jfr GÄSTNING 1. Däd ähr att seya om Hunden Wijg: hann blef wachtad uti en by där Konungen hade giest. Reenhielm OTryggv. 257(1691; isl. orig.: á einom bæ at Kongs bui).
3) [anv. utvecklad ur GÄST, sbst.1 4 a] gästabud, bjudning. Thet tienar icke heller haffua the små barnen medh sigh til gäst, ty the kunna lättelighen fara illa. Rothovius 1Pred. B 4 a(1623).
