GÖLING jø3liŋ2, sbst.3, stundom GÖRLING jö3rl~ l. jœ3rl~, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(g(i)öl- 1730 osv. görl- 1908. jöl- 1903)
Etymologi
[jfr sv. dial. (Finl.) görling, jörling, lång, fin reservlina; sannol. (med övergång av rd till l-ljud; jfr under FJOL) av nt. görding, gårding, motsv. holl. gording (se GÅRDING)]
sjöt. hissinrättning bestående av ett tåg löpande gm fast block; äv. (o. urspr.) om i dylik hissinrättning användt tåg. Enkel göling, med ett fast, enkelt block. Dubbel göling, med ett fast o. ett rörligt enkelt block. Rajalin Skiepzb. 175(1730). Wrangel SvFlBok 67(1898). — jfr AVHÅLLS-,BABORDS-,BÅT-,MAST-GÖLINGm. fl.
