SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GÖRDLA 3rdla2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (nästan bl. i fackspr., i bet. 2).
Etymologi
[jfr d. görtle, gyrtle, mnt. gordelen, t. gürteln; avledn. av GÖRDEL]
— jfr AV-, OM-GÖRDLA.
1) (numera nästan bl. i fråga om ä. förh. l. i vitter stil) motsv. GÖRDEL 1: förse med gördel l. bälte, omgjorda, anbringa gördel (så l. så); äv. i oeg. l. överförd anv.; ofta i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet. samt ss. refl. Gördla sig med ett rep. Schultze Ordb. 1397 (c. 1755). Du gördlar dina länder / med samma lätta händer / som till din första dans. Karlfeldt FridPoesi 57 (1902). Vackert gördlade hellenska jungfrur. Levertin 10: 272 (1905). Qvinnodrägtens enkla linier med det .. högt gördlade lifvet är en modernisering af den antika qvinnodrägten. PT 1908, nr 60 A, s. 3. Låt oss gördla oss med svärd. Östergren (1926).
2) motsv. GÖRDEL 2: förse med gördel l. bälte, omgiva ss. ett bälte; numera nästan bl. i fackspr. samt, mera tillf., i vitter stil. Retzius Djurr. 205 (1772). Dagen (steg) nyfödd och frisk ur hafvet, som gördlade ön. Janson FörstaMänn. 147 (1906). — särsk.
a) (numera mindre br.) mil. med avs. på artilleriprojektil, förr äv. gevärskula; i sht i p. pf. ss. adj. samt ss. vbalsbst. -ing; jfr GÖRDEL 2 c. Gördlade kulor. KrigVAT 1846, s. 560. SFS 1906, Bih. nr 26, s. 18.
b) (†) veter. om nötboskap, dels i p. pf. ss. adj.: som har en djup o. bred fåra bakom bogarna, dels ss. vbalsbst. -ing, konkret ss. benämning på nämnda fåra. Sjöstedt Husdj. 1: 192 (1860). Därs. 217.
Särsk. förb.: GÖRDLA UPP10 4. (i fråga om förh. i antiken) till 1: uppskörta (dräkt) med gördel. Lagerlöf Theokr. 158 (1884).
Spoiler title
Spoiler content