HAGIOGRAF hag1iogra4f, äv. ha1g-, l. -å-, äv. -ω-, m.||(ig.); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. hagiograph samt eng. hagiographer, fr. hagiographe, mlat. hagiographus; jfr gr. ἁγιογράφος, författare av ngn av de i tredje o. sista delen av GT ingående skrifterna (kallade τὰ ἁγιόγραφα); av ἅγιος, helig, o. -γραφος, skrivare (se -GRAF)]
i sht teol. hagiografisk författare. Nyrén Charakt. 16 (c. 1765). 2NF (1909). Söderblom Gudstr. 392 (1914). Hagiograferna begagnade sig i första rummet av .. (den medeltida helgonlitteraturens helgonschemata), när källorna till helgonets historia flöto sparsamt. HTSkån. 6: 73 (1915). —
