HAJNING haj3niŋ2, sbst.2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[till holl. haaien, heien, av mnl. heien, slå, stampa, motsv. t. heien, slå, stöta, av ovisst urspr. (jfr HEJARE) — Jfr HAJSJÖ]
1) (†) upp- o. nedgående rörelse av fartygets båda ändar, framkallad av hajning (i bet. 2), stampning. Dalman (1765). FSjöbohm BVägen 21 (1793). Ekbohrn NautOrdb. (1840). 2NF (1909; angivet ss. numera förekommande nästan bl. i bet. 2).
2) sjöt. den ofta besvärande sjöhävning som uppstår invid en strand eller i en hamn till följd av till sjöss rådande sjögång. Skogman Eug. 1: 161 (1854). Smith (1899). 2NF (1909).
