HAL ha4l, n. (GHT osv.), sjömil. vanl. r. (Trolle osv.); best. -et, ss. r. -en, äv. -n; pl. =.
Etymologi
[sv. dial. (Finl.) hal, n.; jfr d. hal, n., nt. haal, f., holl. haal, n.; till HALA, v.2 2]
sjöt. (akt av) halning. Hala med lång(t) hal, hala med långt (långa) tag. Trolle Sjöoff. 1: 36(1869). Konow(1887). — särsk. fisk. i fråga om trålning. 2NF 30: 116(1919). Så snart man är färdig med fisken från ett hal, börjar omedelbart ny trålning. GHT 1924, nr 305, s. 18.
SAOB
