HALALI hal1ali4, interj. o. sbst. n.; ss. sbst. best. -et l. -t; pl. -n, äv. (föga br.) = (Östergren(1926; angivet ss. sällsynt form)).
Ordformer
(äv. skrivet hall-)
Etymologi
[av t. halali o. fr. hallali, av ovisst urspr.; jfr ung. halál, sbst., död]
jäg. vid jaktridning förekommande rop l. fanfar betecknande att villebrådet är så uttröttat att det stannar framför hundsläppet; äv. om dylikt rop resp. dylik fanfar vid släp- l. snitseljakt för att beteckna att villebrådet (”räven”) är taget; äv.: handling(en) att ropa l. blåsa halali, det tillfälle i jakten, då halali ropas l. blåses. THästv. 1869, s. 36. Vid ”halali” måste (jakt-)hundarne hållas tillbaka, så att icke hjortens horn och klöfvar anställa för stor skada bland dem. Balck Idr. 1: 250(1886). Vid hallalit utdelade prins Carl i närvaro af konungen och drottningen, ej mindre än 49 qvistar. SDS 1899, nr 496, s. 2.(Han) red jakten barbacka fram till halali. RidskStrömsholm 278(1918).
SAOB
