[fsv. hambla, stympa, sv. dial. hamla, kvista, slå (ngn); jfr isl. hamla, stympa, fht. hamalōn, stympa, t. hammeln, kastrera, ä. eng. o. eng. dial. hamble, stympa; avledn. av ett i sv. icke anträffat adj., motsv. isl. hamal- (i ssgr), hamalt, adv., fht. hamal, lemlästad (jfr HAMMEL, sbst.1), samhörigt med got. hamfs, stympad, lemlästad, fht. hamf, lemlästad, lytt. Ordet tillhör trol. den germ. stammen ham(m)-, bliva böjd, som föreligger i HAMN, sbst.2]
1) (†) stympa; lemlästa. Wil heller ljda Meen och många Slängar samla / Än någor Wåldsamt skal the andra Lemmar hamla. Spegel GW 295(1685). Peringskiöld Hkr. 1: 468(1697).
3) landt. o. skogsv. (tid efter annan) kvista (träd), i sht för att därigm skaffa foder; stundom: topphugga, toppa. Rosensten Skog 34(1737). Hamla säges om löfträd, då de qvistas ända till toppen. Weckström Landth.(1850). (Värendsbonden) hamlar .. toppen på björkarne i många år, förr än han fäller sjelfva trädet. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 309(1864). SkogsvT 1905, s. 22.— jfr NED-HAMLA.
4) (†) misshandla, illa hantera; med obj. l. i förb. med prep. på. JönkTb. 149(1545). Jöens i Skiur hade illa hamblat honom, oc bräckt nogra reeff sunder vti hans sido. VRP 1609, s. 192.FörarbSvLag 2: 197(1703). Varder hon så illa hamlad och handterad, at fostret theraf förgås. ÄB 6: 2(Lag 1734). Meurman(1846; med hänv. till misshandla, handtera illa).
Ssg: (3) HAMMEL-KNUT. (numera knappast br.) skogsv. missbildning, i sht på lövträd, som uppstått på grund av hamling, grenknut. Cnattingius Skogslex.(1894; med hänv. till grenknut).
