[sv. dial. hamla, famla, vara tafatt, gå osäkert, jfr nor. hamla, rafsa ihop, stappla (på målet), besläktat med sv. dial. hamat, håmat, tafatt, nor. hama, rafsa ihop, samt HAMSA, v.]
1) (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) famla, känna sig för med händerna, treva; äv. bildl. Man .. såsom en blinder hamblar effter thet owist .. är. AAAngermannus VtlDan. 607(1592). Der Hamblar han (dvs. den citerade förf.) i mörkret. Bureus Suml. 374 b(c. 1600; i hskr.). Lundell(1893; anfört ss. folkmål). — särsk. [jfr FAMLA 1 c] (†) tr.: med händerna treva l. taga på (ngn). Juslenius 56(1745).
2) (†) tala stapplande, stappla (på målet). Lijkwäl skole wij, så myckit som wij om then handelen (dvs. det eviga livet) i Skrifftenne finne, thet samma betrachta, ther om hambla och stamma, så myckit som wij förmåghe. PLGothus Faber 200(1626).
3) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) röra sig långsamt; gå långsamt. Lundell(1893; anfört ss. folkmål).
Särsk. förb.: HAMLA IN10 4. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) till 3, refl.: långsamt ta sig in (någonstädes). Hamla sig in i en kupé. Linder Regl. 206(1886; anfört ss. ”provinsord”). jfr INHAMLA. —
HAMLA KRING. (†) till 1, i uttr. hamla näven kring (ngn), treva omkring (ngn) med handen. Wil han them (dvs. fruntimren) åter nå, / Ok hambla Näwen kring, ell ok så wänligt klappa. Lucidor (SVS) 321(1673).
