HAMMARE ham3are2, sbst.1, äv. (numera bl. i talspr. i vissa trakter) HAMMAR ham3ar2, sbst.1, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. hamrar l. hammare.
Ordformer
(-ar 1640—1899. -are 1771 osv.)
Etymologi
[fsv. hamar(e), klippa, hammare, sv. dial. hammar, skogbevuxen stenbacke, stenig mark, ”tvär” udde; jfr d. hammer, klippbrant, stenig backe, hammare, nor. dial. hamar, brant bärg, isl. hamarr, sten, fjällbrant, hammare, t. hammer, hammare, eng. hammer, hammare, besläktat med gr. ἄκμων, städ, sanskr. áṧman-, sten, klippa. Ordet betyder urspr.: sten o. d., sedan: stenvärktyg (jfr HAMMARE, sbst.2). Formen -are beror på anslutning till avledningsändelsen -are]
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, samt i naturvetenskapligt fackspr.) brant stupande bärgparti, brant bärgstup; brant stupande klippavsats. Hammare kallas en klippa eller Fjällstöt, som är nog tvärbrant. VetAH 1771, s. 4. Vi .. börja stiga uppför den temligen branta sluttningen .. (och) snart .. sitta (vi) på den första terassen eller ”hammaren”, som det heter. SDS 1904, nr 338 A, s. 1. — särsk. [ordet infört ss. term av S. Birger] (i fackspr., i sht bot.) om tvärbrant vägg av ett sydbärg. SBirger i ArkBot. VII. 13: 24 (1908). Någon värmemagasinerande hammare förekommer icke (på denna växtplats). BotN 1919, s. 134.
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) med lövskog, i sht björk, bevuxen stenig backe. Hammar är en stenug skogzbacka, såsom många orter här i Swerige äfwen så kallas. Rudbeck Atl. 1: 528 (1679). (Byns) åkrar, äro de irregulairesta fram på Soknen, ty de ligga omkring steniga hamrar. NorrlS 1: 54 (c. 1770). Östergren (1926; angivet ss. mindre vanl.).
