HANFOT ha3n~fω2t, i sht förr äv. HANEFOT ha3ne~, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -fötter ~föt2er.
Ordformer
(han- c. 1700 osv. hand- 1773—1856. hane- 1730—1913)
Etymologi
[liksom d. hanefod efter nt. l. holl. hanepoot, av hane resp. haan (se HANE, sbst.1) o. poot (se FOT); namnet givet på grund av likheten med en tuppfot]
sjöt. benämning på den anordning för upphängning, hissning o. d. som uppkommer, då vid midten (l. i bukten) av ett tåg (l. en kätting), vars ändar äro fästa på visst avstånd från varandra, ett annat tåg (rörligt) fastgöres, i vilket upphängningen sker resp. dragkraften anbringas; äv. allmännare, om två (l. flera) tåg (kättingar) som bilda vinkel med varandra; äv. abstr. om förhållandet att vara anordnad på dylikt sätt. Ankra i hanfot, förtöja i hanfot. Decker(c. 1700) hos Oxe Vitt. 49. Mesans Hanefoot eller Uphalare. Rajalin Skiepzb. 175(1730). Tågen komma i hanfot. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 357(1796). UB 7: 457(1875). Ankra i hanfot, är att ankra med två ankare, som äro så spridda, att kättingarna bilda hanfot. Brukas. då man har litet svajrum. Stenfelt 18(1920).
Ssgr (sjöt.): HANFOTS-FÖRTÖJNING. om förtöjning som sker hanfotsvis. SDS 1924, nr 66, s. 12. —
-VIS, adv. i hanfot. Man (kan) förtöja sig med ankaret förut och kablar enkelt eller hanfotsvis akterut i land. Roswall Skeppsm. 1: 146(1803).
