SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1930  
HANGARE haŋ3are2, äv. (mindre br.) HÄNGARE häŋ3are2, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =
Ordformer
(hang- 1730 osv. häng- 1876)
Etymologi
[efter nt. l. holl. hanger (varav t. hanger), till nt. resp. holl. hangen (se HÄNGA)]
sjöt.
1) hängande stropp med kaus i vilken tackel l. taljor kunna hakas (”huggas”); vanl. om över toppen av undermast l. svår stång krängd tross i vars båda med kaus försedda, hängande ändar (stjälkar) sidotackel kunna huggas. Hangaren öfver Eselshufvuden .. (är i grovlek) lijka med Vanten. Rajalin Skiepzb. 174 (1730). Stenfelt (1920). — jfr RÅ-, TACKEL-HANGARE.
2) (†) om i vertikal ställning anbragt föremål; i ssgn HANGAR-KNÄ.
3) elliptiskt för: hangarknä. Lavén Sjövet. 8 (1853).
Ssgr (i allm. till 1; sjöt.): HANGAR- l. HANGARE-BLOCK. block vars stropp utgöres av en hangare; särsk. om det två- l. treskiviga block som tjänar som översta block för sidotackel o. vari dettas löpare inskäres. Dalman 53 (1765).
-KAUS.
(2) -KNÄ. vertikalt knä till stöd för i sht däcksbalk l. toft; hängknä, hängande knä. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). Witt Skeppsb. 75 (1858). NoK 13: 206 (1922).
-KÄTTING. kätting vari underrå hänger, kättingsborg. BonnierKL (1924).
-STJÄLK. benämning på hangaren ovanför kausen. Frick o. Trolle 58 (1872).
-TACKEL. sidotackel som hakas i hangaren. Dalman 26 (1765). Röding SD (1798).
Spoiler title
Spoiler content