[fsv. harkla, rossla, motsv. nor. harkla o. t. (Schweiz) harchelen med samma bet.; avledn. till HARKA, v.2]
1) (†) rossla. At råkla, (harkla) hender i synnerheet them, som kempas medh Döden. Schroderus Comenius 956(1641). Dähnert(1784).
2) med ett strävt, mer l. mindre skrapande ljud utstöta luft ur halsen för att rensa den från slem o. d.; klara strupen (innan man skall till att yttra sig); äv. användt för att väcka uppmärksamheten l. för att antyda tvivel l. misstro o. d.; ofta refl.; jfr HARSKAo. HARSKLA.BOlavi 38 a(1578). Nu harklar talarn — tyst! Nicander 1: 191(c. 1830). Vi kände inte igen honom på annat än hans harklingar. DN 1897, nr 9979 A, s. 2. Hostade och harklade gjorde vi .. allesammans under vintern. Linder Tid. 213(1924). Hon harklar sig och spottar över räcket. Bergman LBrenn. 81(1928). — särsk.
a) i p. pr. i adjektivisk anv., om ljud l. läte. 2NF 24: 44(1916).
b) (föga br.) tr.: yttra l. framföra (ngt) med skrovlig stämma; kraxa fram (ngt); ngn gg bildl. Blanche Band. 297(1848). Det olustigaste jag vet är, när en gramofon i våningen ovanpå börjar harkla sin gamla skiva just då jag skall till att somna. Essén Prim. 241(1919).
Särsk. förb. (till 2): HARKLA UPP10 4 l. OPP4. gm harklande avlägsna (slem o. d. ur svalget). De fleste (sjuka) harklade .. up mycket slem. VetAH 1790, s. 234.
SAOB
