SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1930  
HARMONIÖS, adj.
Ordformer
(stundom skrivet -ieus)
Etymologi
[av fr. harmonieux, till harmonie (se HARMONI)]
(†) harmonisk.
1) = HARMONISK 1 (a o. b). Posten 1769, s. 416. Svenska språket är i sanning så harmoniöst, at det icke nödvändigt behöfver muta örat med zirater. JournSvL 1800, s. 301. Envallsson MusLex. 133 (1802). Gosselman Col. 1: 297 (1828).
2) = HARMONISK 2. (Kropps- o. själskrafternas) bibehållande och fullkomnande i en .. harmonieuse odling. Boëthius Sedel. 168 (1807). Röra sig med lika och harmoniösa steg. SP 1809, nr 4, s. 3.
Spoiler title
Spoiler content