SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1930  
HEDNING he3dniŋ2, sbst.2, förr äv. HEDNINGE, m.||ig.; best. -en; pl. -ar ((†) -er Mat. 6: 7 (NT 1526: -ena, best.), UrkFinlÖ I. 1: 100 (1597). -a Runius Dud. 3: 16 (c. 1698)).
Ordformer
(hed- 1521 osv. he- 1597. -ning 1526 osv. -ninge 15261760. -ninger, sg. 1544)
Etymologi
[jfr fsv. heþninge (äv. hedhninger), d. hedning; avledn. till HEDEN, adj.]
1) person som bekänner sig till l. lever efter en annan religion än den kristna (l. judiska l. mohammedanska); i sht om individ tillhörande ett folk med primitiv religion; i Gamla testamentet i sht om individ av annan stam än den judiska; äv. (ss. uttr. för intolerans) användt ss. beteckning för person av annan (kristen) bekännelse än den talandes, förr ofta liktydigt med: kättare. Leva som en hedning, förr äv. gå som en hedning, (i sht förr) om person som icke besöker kyrkan o. icke begagnar dess nådemedel. Hedninganar som icke haffua laghen göra doch aff naturen thet laghen inneholla. Rom. 2: 14 (NT 1526). Trådz och trådz att the skole göra någen hedninga eller kettare vtaf migh i thetta åår. Svart G1 129 (1561; yttrat av Ture Jönsson vid Västerås riksdag). (De) som aldrigh eller ganska fåå resor om åhret komma til Kyrkio och ther medh leffwa som hedningar. KOF 1: 378 (c. 1618). Dhe wijse Hedningar. JReenstierna (1687) hos Columbus BiblW a 3 a (om antikens filosofer). Gadelius Tro 2: 126 (1913). Axelson Warneck Evang. 7 (1918). — särsk.
a) (i sht vard.) oeg., om (kristen) person som i tro o. leverne icke känner sig bunden av det (i kristendomen) hävdvunna, fritänkare. Han är en (gammal) hedning, en (gammal) fritänkare o. d. Herr prosten talte: ”Döbeln är en hedning, / Förtappad är han evigt om han dör ..”. Runeberg 2: 110 (1848). Jag vet, att jag är en hedning, men jag vill inte, att mina barn skola vara det. Nordström Borg. 125 (1909).
b) (i religiöst spr.) bildl. i uttr. (den gamla) hedningen i vårt hjärta o. d. Den farligaste fienden, den gamle Hedningen i vårt eget hjerta. Tegnér (WB) 6: 317 (1830). Rudin OrdUngd. 3: 6 (1903).
c) i vissa sammanställningar, ss. turkar och hedningar o. d., förr äv. hedning och hund o. d.; nästan alltid med föraktfull bibet., om (individer av) ociviliserade l. halvciviliserade folk. G1R 1: 24 (1521). Leffwa, såsom en Hedninge och Hund. L. Paulinus Gothus Pest. 122 a (1623). Judar, Turckar, Morianer och Hedningar, som här i Rijket inkomma, skola .. befordras til Doop och Christendom. Kyrkol. 3: 10 (1686). Till turk och hedning nu färden bar. Snoilsky 2: 76 (1881; om K. XII:s färd till Turkiet).
d) (vard.) bildl. med tanke på (den hedniske) vilden såsom barbarisk o. hänsynslös i sitt uppträdande. Fara fram som en hedning, väsnas som en hedning o. d. Nordforss (1805). Men rid som en hedning. Topelius Vint. I. 1: 24 (1863, 1880). Fröding Guit. 21 (1891).
2) (i fråga om ä. folkliga föreställningar) om odöpt barn; jfr HEDEN, adj. 2. LPetri Exorc. A 3 a (1562). Varje natt skall ljus brinna i rummet, så länge det finnes en hedning därinne. EWigström (c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 384.
3) (i fråga om ä. folkliga föreställningar) om barnaföderska som icke blivit kyrktagen; jfr HEDEN, adj. 3. Fatab. 1908, s. 214.
4) om person som icke åtnjutit kristendomsundervisning; i ssgn HEDNING-SKOLA.
5) i benämning på sak l. bruk som tillhör en längesedan förgången (hednisk) tid; ss. förled i ssgr.
Ssgr: A: (1) HEDNING-KRISTEN, sbst. o. adj. i sht rel.-hist. o. miss.-hist. hednakristen. Snart bildades äfven hedningchristna församlingar af Paulus, ”hedningarnes Apostel”. Cornelius LbKyrkoh. 2 (1860). 3NF (1928).
(4) -SKOLA, r. l. f. pedag. (i fråga om ä. förh. i nordligaste Sv.) av präst hållen skola i vilken undervisning i innanläsning o. kristendomskunskap ss. förberedelse för konfirmation meddelades åt överåriga personer som tidigare icke åtnjutit skolundervisning. DN 1896, nr 9454, s. 2.
B (utom i fråga om ä. förhållanden o. folkliga föreställningar bl. i ssgrna -BARN, -LAND): (1) HEDNINGA-BARN. (mindre br.) hednabarn. Wikner Pred. 391 (1879). Lagerlöf Mårb. 154 (1922).
(5) -BLÄSTER. (hedninga- 18731911. hedninge- 17911903) (i fråga om ä. förhållanden) folklig benämning på primitiv metod att i små gropar med tillhjälp av handbälgar smälta myrmalm; jfr OSMUNDSSMIDE. Garney Masmäst. 4 (1791). SvH 1: 270 (1903).
(2) -HUD. (hedninga- 18491852. hedninge- 17711779) [jfr liknande anv. i sv. o. nor. dial.] (i fråga om ä. folkliga föreställningar) benämning på en hos nyfödda barn förefintlig, fuktig hudbeläggning, vilken så småningom skrumpnar o. fjällas av. Rosenstein BarnSjukd. 14 (1771). Dybeck Runa 1849, s. 32. Dalin (1852).
(2) -HÅR. (i fråga om ä. folkliga föreställningar) benämning på det första, så småningom avfallande håret på ett nyfödt barn. Dybeck Runa 1849, s. 32.
(1) -LAND. (i vittert spr.) hednaland. Hedberg Bröll. 26 (1865). Åsbrink ÖNorrl. 85 (1917).
(5) -SMIDE. folklig benämning på förhistorisk järntillvärkning i Sverge. Rääf Ydre 1: 12 (1856). 2UB 5: 310 (1902).
(1) -TID. (hedninga- 17891835. hedninge- 1723) (†) hednisk forntid, hednatid. Tiselius Vätter 1: 23 (1723). Bremer Nina 456 (1835).
C (numera bl. i folkligt spr. i vissa trakter): HEDNINGE-BLÄSTER, -HUD, -TID, se B.
D (†): (5) HEDNINGS-LAG, m. lag från hednatiden, gammal lag? Thervthöffuer så bleff och emoot samme Gisler .. och emoot all Hedningz lagh .. troo och loffue brutin. G1R 18: 265 (1547).
Avledn.: HEDNINGDOM, r. l. m. (hedning- 16051725. hedninga- c. 1618. hedninge- 1680) (†) till 1.
1) hednisk religion; hednisk tid. The hadhe Hedningdomen och Judedomen öffuergiffuit. PJAngermannus PMagni B 2 a (1605). Münchenberg Scriver Får. 58 (1725).
2) sammanfattande, om de hedniska folken. Emporagrius Cat. Q 4 b (1669).
Spoiler title