SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1930  
HEJSAN häj4san, förr äv. HEJSA, interj. o. sbst. n.; ss. sbst. pl. =.
Ordformer
(hej- (häj-) Lind 1749 osv. hey- 17161830. -sa 17161893. -san 1749 osv.)
Etymologi
[efter t. heisa; formerna med slutljudande -n äro möjl. att förklara ss. bildade i anslutning till sv. uttr. i vilka ingår ett sa'n (= sade han) ss. tilläggsord; jfr Ideforss PrimInterj. 1: 82 (1928)]
(vard.)
I. interj.
1) ss. uttr. för glädje, tillfredsställelse l. upprymdhet: bravo, härligt o. d.; äv. uttryckande en rörelses snabba skeende: hej, vips, i ett huj o. d. Lind (1749; under juch). Vips! är karlen uppe på maskineriet, och hejsan! kilar tåget af. Backman Reuter Bræsig 31 (1872). Hejsan, öfver berg och dal. Björkman (1889).
2) ss. uttr. för uppmuntran l. äggelse; äv. ss. pådrivningsrop till hästar: hej hopp, hoppla. Heysa, courage! Lindsten Vitt. 389 (1716; inledningsord till krigsmarsch). ”Hejsan, Polle, var rask, så skall du få en kaka bröd, när vi komma hem”. Almqvist Grimst. 32 (1839). Hejsan brunte! Björkman (1889).
3) (i vissa trakter, starkt vard.) ss. hälsningsord: hej. Östergren (1927).
II. sbst.
1) uttrycket ”hejsan”. — särsk.
a) motsv. I 1. Ynglingarnes heysan och Qvinfolkens snatter. Wadman Saml. 1: 36 (1830).
b) motsv. I 2. Alldrig ängslig och förlägen, / Bara hejsan och ur vägen. Runeberg 5: 70 (1860).
2) (i vissa trakter) i uttr. gå som hejsan, gå snabbt o. lätt. Landsm. II. 6: 32 (1887).
Spoiler title
Spoiler content