SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1930  
HEL, sbst.2, f.
Etymologi
[fsv. hel, f. o. n.; jfr isl. heill, f. o. n., nt. o. t. heil; avledn. av HEL, adj.; jfr HELL, sbst.1]
(†) lycka; frälsning, salighet. Christum wor heel och ära. Ps. 1536, s. 39; jfr Ps. 1695, 67: 1 (t. orig.: heil; jfr Psalt. 67: 3). Thet Påwen i Mynt hafwer fehl, / Fyller nådh, Aflath, ewigh heel. Fosz 224 (1621; nt.: dat ewige Heil). Anm. I nedanstående språkprov förekommer den rent tyska formen heil i bet.: lycka, tur. Kongen förreser i dag åt lägeret till att .. försöka sin heil på Köpenhamn. Ekeblad Bref 2: 106 (1659).
Spoiler title
Spoiler content