[liksom nor. hels(ke)fyr av mnt. helschvūr, helveteseld, av helsch (se HELLISK), o. vūr, eld (se FYR, sbst.1)]
1) (†) helveteseld. (Hennes döde man) sadt i helfvete och drack helsfyyr. Landsm. XI. 7: 6(i handl. fr. c. 1700).
2) (i sht i svordomar o. kraftuttryck, starkt vard. med anstrykning av folkmål) eufemistiskt för: helvete. Figaro 1899, nr 17, s. 4. Om han ej sin lusta styr / bär det rakt åt Hälsefyr. Forsslund Djur 233(1900).
