HEMATIN hem1ati4n l. he1-, äv. HÄMATIN häm1- l. hä1-, n.; best. -et.
Ordformer
(hem- 1838 osv. häm- (hæm-) 1855—1897)
Etymologi
[av fr. hématine, bildat 1823 av kemisten M. E. Chevreul till gr. αἷμα (gen. -ατος), blod; urspr. om hematoxylin]
kem. i vatten, alkohol o. eter olösligt, i sura o. alkaliska vätskor lösligt, rödbrunt ämne vilket utgör huvudbeståndsdelen i det ämne (hemoglobin) som ger blodet dess färg. Berzelius ÅrsbVetA 1838, s. 517.Hammarsten FysiolK 115(1883).
