[jfr d. himle, mnt. himmelen, t. himmeln; avledn. av HIMMEL]
1) (vard.) motsv. HIMMEL 1o. 3: höja blicken upp mot himmeln (ss. uttryck för överdriven l. låtsad fromhet l. andakt); utom i p. pr. o. ss. vbalsbst. nästan bl. i uttr. himla med ögonen samt refl.; ss. refl. äv. med allmännare bet.: uppträda salvelsefullt o. d.; äv.: gm dylika åtbörder giva uttryck åt moralisk indignation, särsk. i uttr. himla sig över ngt. Då prästen nämner Jesu Namn, så himla de (dvs. skrymtarna) med ögonen. Murbeck CatArb. 2: 210(c. 1750). Att jag skulle börja att himla mig derföre att man hänger mig ett kors på magen, hoppas jag ej hör till skyldigheterna. Tegnér (WB) 4: 435(1824). Himlande ögonkast. Knorring Cous. 2: 83(1834). Rådmanskan korssade och himlade sig öfver Hjärnes påstående, att (osv.). Crusenstolpe Tess. 2: 39(1847). Hon sitter och suckar och himlar sig. Fröding Eftersk. 2: 6(1887, 1910). — särsk.
a) ss. anföringsverb. Gud vare lof, att det nu är slut! — himlade sig tanten. Blanche Våln. 643(1847). Janson Ön 86(1908).
b) (föga br.) i fråga om dyl. uppträdande ss. uttryck för översvallande beundran, hänförelse o. d.; bl. refl. Man hade ”himlat sig” öfver hvad den flickan ritade märkvärdigt väl. SvBL 6: 281(1868). Wulff Petrarcab. 475(1907).
