SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1931  
HIMLA him3la2, adj. oböjl. o. adv.
Ordformer
(himlande (i bet. b) 1880. himlade (i bet. b) 1910)
Etymologi
[eg. gen. pl. av HIMMEL (se d. o. 5 c). Anv. har urspr. utlösts ur ssgr som emfatiskt uttalats med två huvudaccenter (jfr DJÄVLA, adj.). Formerna himlande o. himlade bero på anslutning till sådana p. pr. resp. p. pf. som RASANDE, FÖRBASKAD o. d.]
a) (†) himmelens; himmelsk. Brenner Dikt. 1: 36 (1708, 1713). Tin (dvs. Guds) himla nåde-stol. Lybecker 125 (c. 1715). Et himla tålamod. Fabricius Amar. 21 (c. 1740). Weste (1807).
b) (starkt vard.) ss. förstärkningsord: väldig, oerhörd; ryslig, förfärlig; äv. övergående i bet. av en (mildare) svordom: ”djäkla”, förbaskad. Han hade väl en himla tur! Ett himla regn ock owäder. KKD 2: 15 (1704). Alldeles himla blixt befängdt rasande. Hedenstierna FruW 234 (1890). Grebst Bröll. 25 (1913). — särsk. i uttr. himla hund, se HUND.
Ssgr, se under HIMMEL ssgr A.
Spoiler title
Spoiler content