SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1931  
HIMMELSK him4elsk, stundom (i södra Sv. vanl.) him3el2sk, adj. -are (gradf. dock knappast br., Muræus Arndt 3: 18 (1648; i bet. 2), Östergren (1927; i bet. 3; angivet ss. förekommande ”ngn enda gg, skämts.”)). adv. -T.
Ordformer
(hemelsk 1526—1529. himelsk 1641—1795. himmelsk 1526 osv. -elsch 1526—1630. -elisk 1643—1668. himlisk 1658—1730. himblisk 1644—1682. himmisk 1529. himmesk 1675)
Etymologi
[fsv. himilsker; jfr mnt. hemelsch, t. himmlisch; avledn. av HIMMEL]
1) (numera bl. ngn gg i högre stil) motsv. HIMMEL 1: som befinner sig i l. på himmeln l. himlavalvet, som hör till l. rör himlarymden, celest, himmels-. Luth Astr. 12 b (1584). Herlicius Alm. 1641, s. 36. Stig ner (sol) från din höga / Din himmelska färd. Sätherberg Dikt. 2: 25 (1863). — särsk. (†) i vissa förb.
a) himmelsk kropp, himlakropp. JPGothus NMånsson C 3 a (1639). Melanderhjelm Astr. 1: 2 (1795).
b) himmelskt tecken, himmelstecken (i djurkretsen), stjärnbild. Jordkulans åhrlige vp och Nederstigande i Zodiaco, eller moth dhe 12 Himliske Teckn. RelCur. 16 (1682). Rudbeck Atl. 2: 331 (1689).
c) himmelsk(t) klot l. glob, himmelsglob (se d. o. 2). Rudbeck Atl. 2: 427 (1689). Därs. 3: 116 (1698).
2) (i sht i religiöst spr.) motsv. HIMMEL 3: i l. från l. hörande till l. härstammande från himmelen; gudomlig. Av himmelskt ursprung. Det himmelska. Idhar himmelske fadher. Luk. 11: 13 (NT 1526). Wi wilje tenckia på the andeliga och himmelska ting. Swedberg SabbRo 3 (1700, 1710). (Den del av vältaligheten) som tjenar at tolka the Himmelska Sanningar. 1SAH 1: 27 (1786, 1801). Kat. 1878, nr 214. — särsk.
a) (i bibliskt spr.) i uttr. de himmelska härskarorna, förr äv. den himmelska hären l. det himmelska härskapet o. d., änglarna. Thet himmelska herskapet. Luk. 2: 13 (NT 1526; Bib. 1917: den himmelska härskaran). 1Kon. 22: 19 (Bib. 1541). Upp. 19: 14 (Bib. 1917).
b) i uttr. det himmelska riket o. d.
α) himmelriket. 2Tim. 4: 18 (NT 1526; äv. i Bib. 1917).
β) (föga br.) (av européerna bildad benämning på) Kina, ”midtens rike”; jfr HIMMEL 3 f. Nyström NKina 1: 174 (1913). jfr HeimdFolkskr. 21: 4 (1894).
c) (†) i uttr. det himmelska brödet, manna. Ebr. 9: 4 (NT 1526). FörsprPsalt. (Bib. 1618).
d) i sg. l. pl. best. i substantivisk anv.: Han resp. de som bo i himmelen, särsk. om Gud resp. (i fråga om hedniska religioner) gudarna. IndSvec. (1641). Af Nisas svek, en trolös makas, bedragen, / Jag för de Himmelska bär min klagan. Adlerbeth Buc. 39 (1807). De Himmelskas sång. Atterbom LÖ 2: 221 (1827). Rydberg Dikt. 2: 146 (1888, 1891).
e) (starkt vard.) i (mildare) kraftuttr. (Ni) kan minsjäl tacka er himmelske pappa att ni (osv.). Holmström Kråksl. 44 (1926). Men du himmelske Fader, huru länge skall ondskan få frodas på vår jord. Östergren (1927).
f) (numera föga br.) övergående i bet.: from, gudhängiven. Muræus Arndt 3: 18 (1648). Himmelskt sinnade. Swedberg Cat. 305 (1709). Lysander Faust 40 (1875).
3) (i sht i vitter stil, ävensom ngt vard.) oeg.: gudomlig (se d. o. 5), utomordentligt skön l. ljuv l. härlig, hänförande, oförliknelig. Lagerström Tart. 55 (1730). Glicere! skön är du; himmelskt skön! Kellgren 2: 60 (1777). Amalia helsade honom genast med ett himmelskt småleende. Knorring Cous. 3: 109 (1834). Sedan hon ätit .. smörgåsar .., suckade (hon) och sa: Detta är gott, det är himmelskt gott. Bergman LBrenn. 19 (1928).
4) (†) ss. adv.: ”himla”, förfärligt, rysligt. Himmelskt befängd. Weste (1807; angivet ss. ”pop.”). Almqvist TreFr. 3: 209 (1843).
Ssgr (†): A: (1) HIMMELSK-GLOB. himmelsglob (se d. o. 2). Rålamb 4: 5 (1690). —
(1, 2) -HÖG, adj. himmelskt hög. Nordenflycht QT 1746—47, s. 10. —
(2) -SLÄKTAD, p. adj. besläktad med himmelen; jfr HIMMELS-SLÄKTAD. TRudeen Vitt. 291 (1692). Geisler Fägnet. B 1 a (1709).
B: (1) HIMMELSKT-BLÅ. himmelsblå. BoupptSthm 7/6 1676. Bremer GVerld. 5: 25 (1862).
Avledn.: HIMMELSKHET, r. l. f. (knappast br.) till 2. Rudin BibEnh. 98 (1887). HSöderhjelm i FinT 1916, 2: 393.
Spoiler title
Spoiler content