SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HLIOTEN, m. sg. best.
Etymologi
[sv. dial. (Dalarna) ljoten, till sv. dial. ljot, ljut m. m., ful, stygg o. d. (hliot Hülphers Dal. 201 (1762; fr. Dalarna)), motsv. nor. dial. ljot, isl. ljótr, ful, otäck, o. sannol. got. liuts, hycklande; nära besläktat med LYTE; skrivningen hl- avser trol. att återgiva kakuminalt l-ljud]
(†) ”den fule”, djävulen. Columbus BiblW F 4 a (1674).