SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HOCK hok4, r. (l. m.); best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[liksom d. (dial.) hok, hage (inhägnad), koja m. m., o. trol. nor. dial. hokk, litet rum, av nt. o. t. (dial.) hock, i bet. 1 o. 2, motsv. holl. hok, litet förvaringsrum, kätte, koja m. m.; möjl. besläktat med HUKA o. HÖKARE]
sjöt.
1) på fartyg: förvaringsrum (kätte) för levande djur; vanl. om hönsbur av spjälor. NF (1883). — jfr HÖNS-HOCK m. fl.
2) vid stranden av ett vattendrag iordningställd upplagsplats där rundhult förvaras under vatten. Gyllengranat SvSjökr. 2: 118 (1840). Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856).
3) i rodd- l. segelbåt, benämning på det gm ett tvärbräde (rygg- l. hockbrädet) avskilda, längst akterut belägna rum vari den som styr båten har sin plats. Gosselman SNAmer. 2: 65 (1833). Östergren (1927).
Ssg (till 3; sjöt.): HOCK-BRÄDE. 2NF 11: 885 (1909).
Spoiler title