[jfr d. horeri, holl. hoererij, t. hurerey; avledn. till HORA, v.]
(numera föga br., i sht arkaiserande) (bedrivande av) hor, otukt, skörlevnad. Låter oss icke bedriffua horerij. 1Kor. 10: 8(NT 1526; Bib. 1917: bedriva otukt). Om een dotter icke wille gifwa sig uti itt ährligit echteskap .. utan gofwe sig till horerij. Lagförsl. 321(c. 1606). Palmblad Palæst. 121(1823; i bet.: otukt). Härjad af din ungdoms horeri. Procopé Ökn. 102(1905). Neander Vainio 88(1924). — särsk.
a) (†) i uttr. bruka, driva, hålla, ligga i horeri, bedriva hor l. otukt. G1R 24: 270(1554). KOF 1: 231(1575). Thett lönlige horreri såsåm jånffru Sibilla hade dreffuett med .. Allexsander. Carl IX Cal. 147(1607). Rondeletius 101(1614).
b) (†) bildl., om judarnas avfall till främmande gudar; jfr HOR b.Han offuergaff Herran sina fädhers Gudh .. och kom them j Ierusalem til horerij. 2Krön. 21: 11(Bib. 1541; Bib. 1917: trolös avfällighet). Vish. 14: 12(Bib. 1541).
