SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HOVMAN 3v~man2, m.; best. -mannen ((†) = RARP V. 1: 43 (1652)); pl. -män ~män2, äv. (numera bl. ngn gg i starkt arkaiserande språk) -männer (SkrGbgJub. 6: 132 (1589), Carl IX Rimchr. 19 (c. 1600)).
Ordformer
(haffm- 1534 (: haffmandz hester). hoffm- 15211739. hovm- (hofm-) 1540 osv. hom- 1549 (: homen, pl.)1561 (: homen, pl.). homm- 15851753 (: hommanshoror). hooffm- 1603 (: Hooffmanshästen). håffm- 1527 (: håffmandz hästar)c. 1657. håpm- 1614. håvm- (håfm-) 16881749. håm- 1549. håmm- 16471697. höffm- 1545)
Etymologi
[fsv. hofman i bet. 1 o. 5, y. fsv. homman i bet. 1 (Arnell Brask Bil. 20), sv. dial. homann i bet. 2 o. 3; motsv. ä. d. ho(f)mand, krigare, ryttare, d. hovmand, hofmand, krigare m. m. resp. hovfunktionär o. d., fnor. hofmaðr, nor. dial. hovmann (homman), isl. hofmaðr, person i förnäm mans följe, mnt. hoveman (haveman, hovesman osv.), mnl. hofman (hoofman, hoveman osv.), landbonde, följesman m. m., ffris. hofmon, fht. hofaman, mht. hoveman, t. hofmann; till HOV, sbst.3 o. sbst.4, samt MAN, m.]
1) (förr) man som gjorde rusttjänst (åt konungen), frälseman; ryttare (ofta motsatt: knekt till fots); äv. allmännare: krigare, soldat. SthmSkotteb. 1521, s. 197. Halshøgs en karl war en tysk batzma[n] for th[et] ha[n] sloo en hoffma[n] j hel. OPetri Tb. 43 (1525; uppl. 1929). Thet Swenske krijgzfolket, både hoffmän och knechter. Stiernman Riksd. Bih. 254 (1598). Jag håller dhet för ingen hoffman wara, / som rädz fast han skulle döö. Visb. 2: 182 (c. 1600). (I riksviktiga ärenden) äger Konunger Rådh sitt förskrifwa, och sex af hwario härade, twå af Adelen eller Hofmannom, twå af Prestom, och twå af Almoganom. Lagförsl. 24 (1609). En Hårdtrafwande Häst skakar Hofmannen. Schroderus Comenius 453 (1639). (1500-talets) 3:ne vapenslag: — Hofmännen, Fotgångarne och Bysseskyttarne — svarande mot vår tids kavaleri, infanteri och artilleri. KrigVAH 1846, s. 4. SvH 3: 262 (1903).
2) [sv. dial. homann, person av värde, förnäm (resande) person osv.] (†) om (i jämförelse med en bonde) förnäm man, herreman. Då hofman (för att erhålla skjuts hos bonden) war ij dören, så war inthet annat än 1000 dieflar ij högsätet strax. RARP V. 1: 43 (1652).
3) [sv. o. nor. dial. homman, håmann, om stolt och härsklysten kvinna] (†) om härsklysten kvinna. En Änkia utan Barn? Hwem kan allt stadigt ljda / en Håfman på sjn Rygg, som allas Ord will rjda. Warnmark Epigr. K 4 b (1688).
4) (förr) tjänare hos förnäm person l. i ett förnämt hus. Ingen schall afspenne eller locka ifrå then annen hans stadde sven, hofman eller annet tiäniste folk. RA 1: 281 (1540); jfr 1. En hofman Per Severijnsson, Velb. Anders Siöbladz tienare. VDP 1629, s. 573. Från borgaren .. skilde sig märkbart hofmannen, d. v. s. herretjenaren. Hildebrand Medelt. 1: 452 (1884).
5) (uppvaktande) person som tillhör en kunglig l. furstlig persons omgivning l. som innehar ämbete vid ett hov; äv. bildl., om person som i sitt uppträdande ådagalägger en viss utsökt artighet, smidighet, (beräknande) förbindlighet, slughet o. d. som anses vara utmärkande för uppträdande vid hovet. Konungen omgiven av sina hovmän. Förbindlig som en hovman. En hovman ut i fingerspetsarna. (Lat.) Aulicus (sv.) hoffman. VarRerV 22 (1538). Swedberg Schibb. 261 (1716). Föra sig op som en Håf-man. Lind (1749). Konungarnes bruk uti fordna tider, at löna en Narr bland sine Hofmän, skulle tyckas bevisa at de öfrige icke voro det. Kellgren 3: 201 (1792). Liberalismen har sina hofmän, sina lycksökare, sina trappedragare, liksom absolutismen. Livijn 2: 371 (1824). En hovman skall kunna le och buga och alltid säga angenäma saker i en behaglig form. Östergren (1927).
Ssgr: A (†): HOVMAN-HÄST, se D.
B: (1) HOVMANNA-GÅRD. (hovmanna- c. 1600. hovmanne- 1642) (†) en ”hovmans” gård; jfr FRÄLSE-GÅRD. UrkFinlÖ I. 1: 5 (c. 1600). Hoffmanne-Präste- och Bondegårdar. Stiernman Com. 2: 339 (1642).
(5) -LATER, pl. WoJ (1891). Hovmannalater, ärvda i flera släktled. Östergren (1927).
(5) -LIK, adj.
(5) -MÄSSIG. (hovmanna- 1885 osv. hovmans- 18371903) SvForns. 2: 470 (1837). Det hovmannamässiga galanteri, som utmärkte de Fontenelleska herdarne. Lamm UpplRom. 1: 325 (1918).
(5) -SED. i sht i pl.; jfr HOV-SED. Rydqvist i 2SAH 12: 376 (1827). Välska hovmannaseder. Östergren (1927).
(5) -SKICK. Dalin (1852).
(5) -SÄTT. (hovmanna- 1898 osv. hovmans- 1845) CVAStrandberg 1: 72 (1845). Med sitt hofmannasätt, sitt förbindliga uppträdande. Hagström Herdam. 2: 107 (1898).
C (†): HOVMANNE-GÄRD, se A.
D: (1) HOVMANS-BYXOR, pl. (förr) ryttares byxor, ridbyxor. Skråordn. 329 (1574).
(1) -GRIMMA. (förr) om grimma tillhörig en ryttare. Skråordn. 318 (1546).
(5) -HATT. (förr) om hatt (av särskilt utseende) som bars av hovman. TullbSthm 1539, s. 36 b. KyrkohÅ 1914, s. 200 (1604).
(1?, 5?) -HORA, r. l. f. (†) benämning på hornspiggen, Gasterosteus aculeatus Lin. VetAH 1753, s. 262.
(1) -HÄST. (hovman- 1604. hovmans- 1526 osv.) (förr) om häst tillhörig en ryttare, ridhäst. G1R 3: 291 (1526). Därs. 9: 262 (1534). Hofman häst kommer och til harffuen (dvs. degraderas till arbetshäst). SvOrds. B 1 b (1604); jfr Möller Jordbr. 98 (1881).
(5) -KÅPA. (†) om en hovmans kappa. VarRerV 18 (1538).
-MÄSSIG, se B.
(1) -RUSTNING. (förr) ryttarerustning. 1VittAH 1: 139 (1755).
(1) -SPORRE. (förr) Skråordn. 316 (1546).
-SÄTT, se B.
Spoiler title
Spoiler content