publicerad: 1932
HOV hå4v, sbst.4, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(hov (hof(f)) 1521 (: hoffSinnet), 1537 (: Hoffwedt, best.) osv. hoof(f) 1561 (: Hooff-klädninghen)—1710 (: hoofjudar). håv (håf, hå(å)ff) c. 1585 (: håfmarskalch)— 1814. Se vidare HOVMAN, HOVMÄSTARE. — Anm. 1:o Formen hova, som genom ljudsubstitution erhållit sin ändelse från mnt. to hove (jfr Kock SvLjudh. 4: 174 (1920)), kvarstår länge i förb. till hova (se 1 c). Analogiskt har denna form överförts äv. till andra prepositionsförbindelser, ss. från hova o. vid hova (se 1 d—e). — 2:o Formen hove anträffas dels i uttr. till hove (Svart G1 3 (1561), OxBr. 11: 473 (1632)), dels i uttr. i hove (SvOrds. C 4 a (1604), Dalin Arg. 1: 55 (1733, 1754)). I uttr. till hove har den sannol. bildats i direkt anslutning till nt. hove (jfr ovan). I uttr. i hove kan den antingen vara den gamla dativformen l. också en form bildad i anslutning till nt. förebild)
Etymologi
[fsv. hof, furstlig boning, hovhållning, hovfölje m. m., motsv. dan. o. nor. hof (i bet. 4 äv. isl. hóf); av mnt. hof i betydelsen kungaboning, kunglig uppvaktning m. m.; jfr motsv. anv. av mnl., holl., fht. o. t. hof; ordet är identiskt med HOV, sbst.3 3, o. bet. sannol. utvecklad genom inflytande av fr. cour, gård, hov, hovhållning osv. — Jfr HOVERA, v.1]
1) om högt uppsatt (i sht furstlig) persons bostad o. närmaste omgivning; numera i sht dels sammanfattande om en regerande furstes (l. furstinnas) hus o. hushåll med därtill hörande uppvaktning o. betjäning, dels om kåren av uppvaktande kavaljerer o. damer hos en furste; äv. om icke suverän, furstlig (förr äv. högadlig l. annan förnäm) persons uppvaktning (o. betjäning). Det kejserliga, kungliga, furstliga, påvliga hovet. Vid, förr äv. i, på hovet. Presenterad vid hovet. RA 1: 460 (1546). Kongens och andre Danske herrars hoff. Svart G1 7 (1561). Till K. M:tz hoffz förtärningh. SkrGbgJub. 6: 29 (1587). Konunger äger uppehålla sig och sitt hoff af Cronones laga uthskylder. Lagförsl. 275 (c. 1606). Sädan Kungen (dvs. Olof Skötkonung) och alt hans Hoff döpt war, / Åt Vpsala förresa war han snar. Prytz OS A 2 b (1620). Uti riksrådet herr Gustaf Posses med dess frus och hofs samt flere goda vänners närvaro. Kurck Lefn. 178 (1705). Intet får man lära tala och skrifwa Swenska i hofwet. Swedberg Schibb. e 4 a (1716). Högw:ge Her Biskopenss Hoff. VDAkt. 1719, nr 99. Håfvet är nu icke i staden. Lind (1749). Man talar ej högt vid Despoters Hof. Kellgren 3: 207 (1792). Konungens Hof står under Des enskilda styrelse. RF 1809, § 48. Om Gustaf Vasas hof. Upmark (1912; boktitel). Konungen tillbragte sin födelsedag .. på Tullgarn dit .. hovet m. fl. under dagen anlände. LD 1931, nr 136, s. 2. — jfr FURSTE-, HERRE-, JUNKER-, KEJSAR-, KONUNGA-, KUR-, PÅVE-, SMÅ-HOV m. fl. — särsk.
a) [jfr t. hof halten] i uttr. hålla hov o. d.; dels hålla l. föra ett så l. så beskaffat hov, hava l. föra en så l. så beskaffad hovhållning, hava ett så l. så sammansatt hov; dels i uttr. hålla (förr äv. föra l. hava) hov ngnstädes, med sitt hov vistas ngnstädes, residera ngnstädes, förr äv. allmännare: (i stor myckenhet l. under former som påminna om ett hovs) vistas, hålla till ngnstädes. PErici Musæus 1: 111 b (1582). Han (dvs. G. I) höltt på then tijden ett erligitt och kongeligitt hoff både wtaff wtländske och inlendske herremän och ett anseendis frunntijmber. Brahe Kr. 1 (c. 1585). Var och konungen kommen till Stäkeborg hoos sin syster fröken Anna, som ther höllt hoff. HH 20: 272 (c. 1640). At Gen. Wrede nu är gift med Fru v. Carleson, och håller hof i Jos. Bremers stenhus på Torget, lärer jag (dvs. Porthan) redan berättat. Porthan BrefCalonius 519 (1798). Hålla ett lysande och lustigt hof. Fryxell Ber. 3: 208 (1828). Det var natten för det stora slaget, / I den vilda skogen höll man (dvs. den finska hären) hof. Runeberg 2: 89 (1848). Gustaf Adolph höll hof i Frankfurth am Main. Mankell Fältsl. 115 (1857). Heckscher EoH 87 (1922).
c) [jfr fsv. til hova, av mnt. to hove] (numera bl. ngn gg arkaiserande) i uttr. till hovs, förr äv. till hova, till hove l. till hov.
α) till hovet; i sht (förr) i uttr. rida till hova, rida till hovet, söka sig till hovet (jfr 4 slutet). Anno 1514 bleff .. (Gustav Vasa) aff Rijksens Förste vnge Her Steen Stwre fordrat till hoffue. Svart G1 3 (1561). Konungen .. kallade min herfader till hofwa. Gustaf II Adolf 79 (c. 1620). Morgon wij wille til Hoff gånga. Fosz 310 (1621; nt.: tô hove gân). Alla hafwa icke Lycka til hofwa rijda. Grubb 16 (1665). Till hofs att höghet vinna / Han far från sin herdinna. Franzén Skald. 3: 192 (1824, 1829). Bjuden till hofs hos storfurst Konstantin. Idun 1899, nr 89, s. 3. Östergren (1927).
β) vid hovet; särsk. i uttr. tjäna till hovs l. hova, göra tjänst vid hovet, tjäna i konungens följe; stundom övergående i bet.: göra krigstjänst. Här är nu theris (dvs. danskarnas) troo och loffue, / Så bruke the theris werck til hoffue. Svart Gensv. F 3 a (1558). RA 3: 101 (1593). Såsom till hofwa tillgå plägar. Gustaf II Adolf 78 (c. 1620). Adelen som sine hus hafua i Staden, eller osz tiena till hoffua. KalmPriv. 1620, s. 37. Huem jag nu haffuer till hoffue, som migh så recommenderer, veet jag änn inte. OxBr. 11: 463 (1631; yttrat av E. von der Linde ironiskt). HH 20: 387 (c. 1640). Blyger tjenar illa til Hofs. Rhodin Ordspr. 7 (1807). Svea 1896, s. 153. Östergren (1927).
γ) (†) i sådana uttr. som kläda sig till hovs, göra sig kläder till hovs o. d., kläda sig i resp. göra sig kläder som passa vid hovet. Man klädde sig til hofs — med peruque och ej mössa. CFGeijer (1769) hos Dahlgren Carl 97. Att jag (dvs. Tersmeden) kunnat göra mig ett par klädningar till hofs. Tersmeden Mem. 1: 90 (c. 1780). Hyacinther, klädda som till hofs. Franzén Skald. 3: 506 (1824, 1829).
d) [fsv. fra hova] (†) i uttr. från hova, från hovet. OxBr. 8: 737 (1648). Bär tu ingen Gåfwa, så måste du bort från Hofwa. Dryselius Måne 443 (1694). Dalin Arg. 2: 124 (1734, 1754).
e) (†) i uttr. vid hova, vid hovet. Dahlstierna (SVS) 368 (c. 1696). Vid hofva en Poët var fordom vähl nog sedder. Düben Boileau Sat. 9 (1722).
f) (i sht i vitter stil) i oeg. l. bildl. anv.; särsk. med tanken fäst vid ett furstligt hovs prakt o. storlek l. dess mängd av uppvaktande personer osv. Solens Hoff. Wivallius Dikt. 98 (c. 1635). Mång tusend Änglars lof, / Som fylla med sin röst thet stora himlens hof. Kolmodin QvSp. 1: 367 (1732). Hela himmelska håfvet är här (vid Fröjas o. Vulcanus' bröllop) samlat. Nordenflycht (SVS) 3: 125 (1759). Strauss .. har sitt hof af beundrare. Snellman Tyskl. 293 (1842). Mont Blanc .. med hela sitt hof af isgestalter. Bremer GVerld. 1: 184 (1860). Och piplärkan stiger i bågar / och prisar ditt (dvs. landtmannens) lövrika hov. Karlfeldt FlBell. 28 (1918). — jfr BRUD-HOV.
2) [fsv. hof, sammankomst av stormän, herredag, riksmöte; jfr motsv. anv. i ä. dan. o. mnt.] möte, sammankomst; i ssgn DANA-HOV; jfr HOV-DAG 2.
3) övergående i bet.: regering; numera bl. hist. samt i uttr. ackrediterad vid (svenska) hovet, om ett främmande lands sändebud som överlämnat sitt kreditivbrev till konungen. Huad tidender .. ther wancke i frå Hoffwedt i Burgundienn. G1R 11: 273 (1537). Mina minister wedh dhe främmandhe håfwen. HH XVIII. 2: 36 (1687). 2RA 1: 203 (1723). Genom .. hotande hållning emot hofvet i Wien hade .. Carl (XII) lyckats äfven åt detta .. landskap (dvs. Schlesien) vinna .. religionsfrihet. Oscar II 3: 304 (1868, 1889).
4) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera bl. arkaiserande vid skildring av medeltida förh.) festligt samkväm, gästabud (vid hovet); riddarspel. (Vid konung Eriks av Danmark o. hertig Magnus Birgerssons sammankomst) wardt itt stoort hoff hollet, och öffuades mong ridderspeel med stäkande och bräkande. OPetri Kr. 88 (c. 1540). (Karl Knutsson) tillstälde .. ett hof (stort gästabud), vid hvilket han räknade som gäster konungen och drottningen. IllSvH 2: 272 (1876). SvH 2: 448 (1905).
Sammansättningar (till 1. Anm. Vissa av de nedan anförda ssgr vilkas andra led utgöres av en yrkesutövares titel kunna dels beteckna handlande, handtvärkare o. d. som är särskilt antagen att leverera varor till kungl. hovet l. utföra ngt arbete för en kungl. persons räkning o. d., dels utgöra titel som innehas utan motsvarande prestationsskyldighet. Beträffande dessa ssgr torde numera i allmänhet gälla att de helst användas i sådana fall då benämningen HOV-LEVERANTÖR blir oegentlig. Skämts. kunna äv. vissa av dem, jämte ordet HOV-LEVERANTÖR, användas för att beteckna handlande, handtvärkare osv. hos vilken en privat person l. ett privat hushåll i regel gör sina uppköp, beställningar o. d. Familjens hovleverantör. Min hovskräddare).
A: HOV-ADEL. (i sht hist.) adel som gör tjänst vid hovet. Cronholm Lig. 32 (1839). Gustaf III:s sträfvan att förvandla rikets främsta stånd till en hofadel .. torde kunna anses såsom ett af hans största missgrep. IllSvH 5: 285 (1879). Fahlbeck Ad. 1: 344 (1898). —
-ARKITEKT. (förr) vid hovet anställd arkitekt som hade överinseendet över byggnadsföretag för konungens o. kronans behov. Cammar-Herren och Hof-Architecten Nicodemus Tessin .. hade hela Slottsbyggnaden under sin ordonnance. Nordberg C12 1: 34 (1740). 2NF 34: Suppl. 922 (1923). —
-ARTIKEL. (i sht i fråga om ä. förh.) rätt(snormer) gällande för hovfolk o. d.; numera bl. i pl.; jfr GÅRDS-RÄTT. HH XIII. 1: 51 (1562). The som sigh försee uthi Hoffwet måge effter HoffArticklerne straffade warda. Lagförsl. 280 (c. 1606). 2NF (1909). —
-AUDITÖR. lagfaren tjänsteman vid hovet (numera anställd vid riksmarskalksämbetet o. hovexpeditionen) vars åliggande bl. a. är att i rättegångar som gälla hovet, något av de kungl. slotten l. kungl. Djurgården bevaka hovets o. konungens rätt o. föra deras talan; äv. i uttr. vice hovauditör, dels ss. titel tillkommande hovauditörens ersättare, dels ss. titel utan motsv. ämbete. Schück BibliogrAnt. 18 (i handl. fr. 1669). Schmedeman Just. 1186 (1687). 2NF (1909). —
-BAGARE. (†) bagare som levererar bakvärk till hovet, hovkonditor; förr äv. om bagare som bakade åt annat förnämt hushåll. AntecknSaml. 293 (1660). Greff Magni Delagardies Hoff bakare. BoupptSthm 1673, s. 32 a (1672). Dalin (1852). —
Ssg: hovbal-musikdirektör. Hofbalmusikdirektör utnämnes af konungen, och fullmakt å titeln utfärdas af riksmarskalksämbetet. 2NF (1909). —
-BARBERARE. (†) barberare anställd vid hovet (l. i annat förnämt hus), hovfrisör; i sht om dylik barberare som tillika var fältskär. SthmTb. 18/3 1590. Lundin o. Strindberg GSthm 198 (1880). —
-BETJÄNING. koll., sammanfattande benämning på ett hovs tjänstepersonal (förr äv. uppvaktning). Landshöfdinge Friherre Cronhielm .. hörande till Drottningens hofbetiening. HSH 9: 110 (c. 1750). Flintberg Lagf. 2: 185 (1797). Det Kongl. Husets tjenstgörande Livrée- och öfrige Hof-Betjening. StadgVärfn. 1802, s. A 4 b. —
-BETJÄNT, pl. -e l. -er. innehavare av befattning vid hovet (förr äv. i annat förnämt hus); numera bl. ngn gg i pl., om hovlakejer. RP 14: 196 (1650). Jarlar, Hersar och flere Konungens förnämare Hof-betiente. Schönberg Bref 1: 13 (1772; i fråga om det hedniska tidevarvet i Sverge). Sådana hofbetjänte, hvilka icke burit livré. Sthm 1: 627 (cit. fr. 1883). —
-BISKOP~20 l. ~02. (förr) om vid hovet tjänstgörande biskop. Capellanus Regis betydde då (dvs. under den katolska tiden) Konungens Hof-Biskop, eller, såsom han nu kallas, Öfver-Hof-Predikant. Lenæus Delsbo 115 (1736, 1764). Fehrman OrientK 12 (1920). —
-BOKHÅLLARE~0200. (förr) person anställd som bokförare vid hovförvaltningen; äv. ss. titel utan motsv. ämbete. RP 9: 323 (1642). LdVBl. 1839, nr 20, s. 3. —
-BRODÖR. (förr) Lundin (o. Strindberg) GSthm 480 (1881; efter handl. fr. c. 1750). (Sergels fader) var hovbrodör, d. v. s. sydde vackra guldstickade rockar. Laurin KonstSv. 64 (1915). —
-BRÖLLOP. (i sht förr) bröllop som anordnas vid hovet av konungen l. annan kunglig person för kontrahenter tillhörande de kungligas uppvaktning. GJEhrensvärd Dagb. 1: 63 (1776). Ett hofbröllop (firades) på Rosendal, då .. Fredrik Wrangel .. gifte sig med .. hoffröken Ulla Sprengtporten. De Geer Minn. 1: 132 (1892). —
-BUSS, äv. BURS. [efter t. hofbursch(e)] (†) hovman, hovtjänare; äv. i överförd anv.: manhaftig (o. övermodig) person. Chronander Surge G 8 a (1647). Hofbussar rätta sig efter moden. Ehrenström Öfverd. 72 (1739). (S.) var en vildhjerne och hofbuss. HH XXV. 2: 120 (1812). Björlin Elsa 60 (1879). —
-CHEF. chef för den inre förvaltningen vid en konungs (l. furstes) hov, i Sv. numera med titeln: förste hovmarskalk. Wieselgren Samt. 101 (1873, 1880). SFS 1923, s. 29. —
-CIRKEL. sällskapskrets tillhörande hovet; i sht (förr) om suveränens närmaste umgängeskrets inom hovet. Unge Minn. 6 (1835). Den innersta hofcirkeln. Valerius 2: 281 (1841). Dalin (1852). —
-DAG.
2) (i fråga om förh. under medeltiden) om möte (av vasaller o. d.) hos en suverän l. länsherre; jfr HOV, sbst.4 2. Strinnholm Hist. 3: 581 (1848). Feodala hofdagar af andliga och världsliga vasaller. Boëthius HistLäsn. 2: 192 (1898). —
-DAM. uppvaktande dam hos furstlig person. Brask Pufendorf Hist. 37 (1680). Matmodren är grann som en Hof-Dame. Dalin Arg. 1: 76 (1754). —
-DANS. (i sht förr) om (sirliga) danser som dansa(de)s vid hovet; motsatt: bonddans, folkdans o. d. Fosz 291 (1621). Fatab. 1916, s. 164. —
-DESTILLATOR. (förr) person som för hovets räkning framställde alkoholhaltiga drycker. CAEhrensvärd Brev 2: 1 (1795). Ahrenberg Männ. 2: 174 (1907). —
-DJÄVUL. (†) djävul l. ond ande som troddes vilja åstadkomma skada o. olycka vid hovet; jfr HUS-DJÄVUL. PErici Musæus 3: 151 b (1582). Then Swenske Kyrckio och Hoffdieffwul sampt hans VnderÄnglar. Phrygius Föret. 14 (1620). —
-DRÄKT. dräkt som bäres vid hovet; numera (i fråga om sv. förh.) bl. om (vit l. svart) dräkt (med hovärmar) som bäres av uppvaktande dam vid hovet l. av dam som inbjudits till hovet. FörordnYppigh. 1746, s. B 2 a. (Hos kungen var kur i söndags) och brukades den svarta och röda Hofdrägten. IT 1791, nr 13, s. 2. Tsarens nybakade diplomater togos än mindre än förut på allvar, trots sina vesterländska hofdräkter. Hjärne K12 101 (1902). GustStil 36 (1926). —
-DRÄNG. [y. fsv. hofdränger (PMånsson 661)]
1) (förr) uppvaktande yngling hos riddare, page, väpnare. Visb. 1: 60 (1573). Vÿ (dvs. Holger danske o. Burman) hafve leckt en leck i dagh, / .. alt som tuå raske hof drengha. Därs. 132 (c. 1620). Stiernhielm WgL 103 (1663).
2) (†) tjänare vid hovet l. i en förnäm mans hus. SthmTb. 23/2 1551. Ehn hoff dräng som tiente Welb: Ands Siöbladh. VRP(Jkpg) 21/3 1614. Hus-karlar, Hofdrengiar. Verelius 218 (1681). —
-ETIKETT. jfr ETIKETT II 1. Dalin Vitt. 4: 9 (1730). I Versailles hade den gamla hofetiketten redan (vid tiden för G. III:s besök) stelnat i sina former. Odhner G3 1: 402 (1885). —
-EXPEDITION. benämning på kansli vid hovet, från 1863 sammanslaget med riksmarskalksämbetet. Hofcal. 1763, s. 62. 2NF 23: 378 (1915). SFS 1919, s. 911. —
-FANA. (förr) benämning på konungens livvakt till häst. Ritmestere för Hoffanen. ArkliR 1563. HH XIII. 1: 208 (1565). VgFmT II. 1: 55 (1901). —
-FISKAL. (i fråga om förh. i början av 1600-talet) benämning på fiskal som enl. förslag till hovrättsordning 1604 hade att biträda vid rättegång inför konungen. Lagförsl. 553 (1604). SUFinlH 2: 172 (1605). —
-FOLK. [fsv. hoffolk]
1) om en furstes (förr äv. annan förnäm persons) uppvaktning l. (väpnade) följe. G1R 28: 557 (1558); möjl. till 2. (Kejsaren) hade ingen vthi sitt Följe, vndantaghandes sitt daghlige och wanlige Hoffolck. Schroderus Os. III. 1: 259 (1635). Hoffolket, dhe äro vekeliga här och siukna något. Carl XII Bref 43 (1701). Fröding ESkr. 2: 207 (1895).
2) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) krigsfolk. G1R 2: 94 (1525). Therföre .. schicke wij nogoth vtaff vorth hoffolk in tiil eder .. begærendis athij samme vorth kriigxfolk .. ville med fortæringh latha besörghia. Därs. 3: 315 (1526). HT 1910, s. 284 (1592). —
-FRUNTIMMER~020. (numera bl. arkaiserande) om de till en furstlig (l. annan högt uppsatt) persons uppvaktning hörande damerna; i sht i sg. best. i koll. anv. Hon (dvs. prinsessan) giorde stundom lustresor med alt sit Hof-Fruentimmer. Dalin Arg. 2: 96 (1734, 1754). HSH 3: 38 (c. 1750). Östergren (1927). —
-FRÖKEN. uppvaktande, ogift dam hos furstlig person. HSH 9: 147 (c. 1750). Hofcal. 1761, s. 65. De Geer Minn. 1: 107 (1892). —
-FÄLTKONSISTORIUM~010200. jfr FÄLT-KONSISTORIUM. LMil. 4: 1306 (1702). Nordberg C12 1: 849 (1740). —
-FÄNNIKA. (förr) avdelning krigsfolk tjänstgörande vid konungens högkvarter? HH XIII. 1: 223 (1566). —
-FÄRG, förr äv. -FÄRGA. (förr) om färg som tillhörde l. som betraktades ss. kännetecknande för ett (visst) hov; i sht om färg på hovdräkt o. d., äv. oeg. Herrar och Furster giffua sijn sändebodh och Legater theras wanliga hoffärgo. PErici Musæus 2: 201 a (1582). Phrygius Föret. 33 (1620). Lysande, lätta hoffärger. Blanck NordRenäss. 187 (1911). —
-FÖRSAMLING. församling (pastorat) omfattande vid de kungliga o. furstliga hovstaterna tjänstgörande ämbets- och tjänstemän samt betjäning jämte deras familjemedlemmar o. tjänstfolk. ChristOrdn. (1602; i titeln). SvStatskal. 1931, s. 58. —
-FÖRTÄRING, äv. -FÖRTÄRNING. (†) om kost, traktering o. d. vid ett hov; stundom äv. liktydigt med: hovhushållning. 1 skeppund finske geddor till hoff förtäringen. G1R 26: 755 (1556). K. håfförtäringen (har) för förledit år 1719 kostat dubbelt öfver den i staten anslagne summan. 2RA 1: 106 (1720). Då det gäller 50 personers daglig tillökning i hofförtäringen, behöfver man i tid taga nödiga mått och steg. Crusenstolpe Tess. 3: 96 (1847). Sthm 1: 474 (1897). —
-FÖRVALTNING. om konungens enskilda ämbetsvärk för förvaltning av hovets finanser; särsk. i sg. best. Strinnholm Hist. 3: 324 (1848). De Geer Minn. 1: 242 (1892). —
-GESIND. (-gesin 1561. -gesind 1621—1635) [fsv. hofgesin?; efter mnt. hovegesinde, (mnl. hofgesinde); senare ssgsleden identisk l. samhörig med GESINDE] (†) kunglig uppvaktning l. svit; äv. om enskild person i dylik uppvaktning; jfr -SIND. Drawanter och Hoffgesin. Svart G1 111 (1561). (G. I) Drogh så tädan och till Stocholm skiliandes alt krigxfolket widh sigh, så när som sitt dagliga Hoffgesin. Därs. 119. Then som wil wara hoffgesind, / Han laghe Kappan effter wind. Fosz 4 (1621). Schroderus Os. III. 1: 218 (1635). —
-GESINDARE, sbst. pl. (-gesindere) [avledn. av -GESIND] (†) hovmän, hovtjänare; jfr -SINDARE. H(ans) n(ådes) egne gode men och hoffgesindere. G1R 11: 205 (1536). —
-GODS. (†) om gods vars avkastning gick till hovhushållningen. Barckhusen Cotossichin 84 (1669). Lind (1749; under hof-lehn). —
-GREPP. (†) = -KONST 2. Engsö ser sin Fredrik an / Med hjertan, der ej Hofgrep råda. Dalin Vitt. II. 4: 142 (1750). —
-GUNST. 2RARP I. 1: 123 (1719). Det är hofgunstens öde att sällan blifva varaktig. Kolmodin TacAnn. 1: 230 (1833). —
-HUND. (numera bl. tillf.) om hund tillhörig hovet. Carl XII Bref 42 (1701). En stor .. Hof-hund, af Danskt slag. Tessin Bref 1: 115 (1751). särsk. (†) övergående i bet.: svag o. föga härdig hund, knähund. Linné Diet. 1: 71 (c. 1750). —
-HÅLL. (†)
1) hovhållning. I then staden (dvs. Nyköping) hafva tillförendhe kongl. och furstl. personer hafft sitt håfhåldh. RP 13: 207 (1649).
2) sammanfattande benämning på de gårdar som tillhörde biskopen i ett stift o. som bidrogo till dennes underhåll. Botin Utk. 658 (1764). Möller (1790, 1807). —
-HÅLLNING. om förhållandet att en furstlig (förr äv. högadlig o. d.) person håller hov; äv. sammanfattande om de personer som härvid tjänstgöra ss. uppvaktande o. ss. tjänare. RARP 2: 42 (1633). Rickz-Cantzlern talar vidlöfftigt om hvadh behöffves till hoffhåldningen. RP 7: 134 (1638). Kongl. Mayst. förwentes .. til Stum (hwarest Hennes Mayst. Drottningen .. sigh för några dagar sedan .. tijt hafwer medh Håffholdningen begifwit). NAv. 18/9 1656, nr 2, Bil. s. 1. I riksstaten för 1924—25 utgör anslaget för K. M:ts hofhållning 950,000 kr. Reuterskiöld Grundlag. 68 (1924). —
-INGENJÖR. (förr) Hofingenjör var 1646—59 titeln på en officer som undervisade hofvets pager i fortifikationsvetenskapen. 2NF (1909). —
-INKÖPARE. (†) person som gjorde inköp för hovets räkning. 2RA 1: 109 (1720). Anderson Stadsl. 47 (1912). —
-INSTITUTION. (numera bl. tillf.) institution som tillhör l. står i beroende av hovet. Den som vill förstå .. (G. III), skall se, att han (med Svenska Akademien) ment något annat än en ”hof-institution” .., såsom partiklandret .. uttydt hans afsigt. Beskow i 2SAH 34: 221 (1861). Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 169 (1898). —
-INTENDENT. person som har uppsikt över de kungliga konstsamlingarna (under 1700-talet jämväl över de kungliga byggnaderna); numera bl. ss. titel utan motsv. ämbete. Förste hovintendent. AntecknSaml. 292 (1660). Håf-Målaren J. Pasch har erhållit Håf-Intendents Fullmagt. PT 1758, nr 40, s. 3. Under 1700-t. var hovintendenten oftast samtidigt arkitekt och överintendentens närmaste man. BonnierKL (1924). jfr ÖVER-HOVINTENDENT. —
-JAKT. (numera bl. tillf.) (lust)-jakt som användes av konungen l. det kungliga hovet. Gynther Förf. 4: 195 (1854). —
-JAKT-VARV. (i fråga om förh. 1683—1848) benämning på det varv på vilket konungens o. hovets jakter o. slupar förvarades o. underhöllos. KyrkohÅ 1907, s. 234 (1765). Hofcal. 1767, s. 68. Gynther Förf. 4: 195 (1854; möjl. efter handl. fr. 1686). —
-JUNGFRU. (†) = -FRÖKEN. RP 8: 257 (1640). En af dronningens håffiungfruer Maria Wrangel. Ekeblad Bref 1: 303 (1653; rättat efter hskr.). Hagström Herdam. 2: 453 (1898). —
-JUNKARE. [fsv. hofiunkare] (förr) (ung) ädling som tjänstgjorde vid konungens l. annan högt uppsatt persons hov; i sht om dylik adelsman som hade till uppgift att vid den kungliga taffeln skära för av rätterna o. d. G1R 16: 111 (1544). The ädelemän tu later förstå för hoffjunckere tiäne vele, achte vij föge. Därs. 24: 150 (1553). Hans (dvs. Ivan Vasiljevitjs) Hoffjunckare som skänckia och bissa för honom, oc stå för bordet. Petreius Beskr. 3: 27 (1615). (Biskoparna) hade Adeliga Barn i sin tjenst till Håf-Junkare. Botin Utk. 657 (1764). 2NF 32: 1195 (1921). —
-JUNKARE-KÖK(ET). (förr) kök i vilket hovjunkarnas mat tillreddes; ofta motsatt: herreköket. VinkällRSthm 1582. Därs. 1590. —
-JÄGARE. jägare anställd vid ett hov l. vid kungligt slott; numera i fråga om sv. förh. i sht om underordnad person som utövar tillsyn över kungl. Djurgården i Stockholm. RP 8: 748 (1641). 2NF (1909). AdrKalSthm 1931, s. 178. —
-JÄGERISTAT(EN)1003~20, äv. 3~00020. den vid hovet anställda jägeristaten (numera bestående endast av överhovjägmästaren, ett antal förste hovjägmästare samt hovjägmästare). Abrahamsson 239 (1726). BtRiksdP 1900, Saml. 1. I. 2: nr 58, s. 2. —
-JÄGMÄSTARE~0200. vid hovet anställd jägmästare; numera i sht om funktionär vid hovet som ordnar de kungliga jakterna; äv. ss. titel utan motsvarande ämbete. Förste hovjägmästare. Wij hafwe vthskickedt denne wår troo tiänere och HoffJägemestere, Peter Paull, sampt medh nogre wåre skytter och jägere. SUFinlH 4: 333 (1614). 2NF (1909). —
-KABAL. (mindre br.) hovintrig. Levin Schiller Cab. 43 (1800). Hyltén-Cavallius Lif 243 (c. 1880). Östergren (1927). —
-KAKA. (†) i bild. Hoffkakan är antingen blanck eller bränd .. (dvs.) Hofflefwernet är antingen för sött eller alt för bittert. Grubb 327 (1665). —
-KALENDER. (numera bl. i fråga om utländska förh.) kalender (med kalendarium) innehållande förteckning över regerande furstehus, ett rikes högsta ämbetsmän, högre ordensmedlemmar o. d.; särsk. benämning på en dylik i Sverge 1738—1741 samt 1749—1823 utkommande kalender. Hof-Calender För Åhr 1738. (1737; boktitel). Tegnér (WB) 3: 385 (1819). 2NF 26: 1085 (1917). —
-KAMPE. (†) hovman, hovtjänare; jfr -BUSS. Schroderus HoffWäck. 28 (1616). (Några biskopar blevo) the höge Personer til wiljes, aff theras Hoffkampar ihiälslagne. Dens. Os. 2: 623 (1635). —
-KAMRERARE l. -KAMRER. (-kamrer 1852 osv. -kamrerare 1660 (: hoff Cammereraren) osv.) tjänsteman vid hovet vilken sköter räkenskaperna för hovets ekonomiförvaltning; äv. ss. titel utan motsv. ämbete. AntecknSaml. 290 (1660). 2NF (1909). —
-KANSLER. i sht hist. benämning på (högre) befattningshavare inom centralregeringen (tidigast bekant från 1580-talet) som hade till huvudsaklig uppgift att övervaka o. leda arbetet inom det kungliga kansliet (från början av 1700-talet äv. inom vissa andra institutioner) o. som från 1802 till befattningens indragning 1840 bl. a. var högste övervakare av tryckfrihetens bruk samt från 1809 ledamot av statsrådet (härvid fungerande huvudsakligen ss. biträde åt utrikesministern). RF 1634, § 12. Därs. 1809, § 5. Hof-Cantzleren skal tilkomma, at .. antingen sjelf, eller genom vederbörligen af honom förordnade Ombud, vaka öfver Skrifters allmängörande. TFF 1812, § 4. Herlitz Statsskick. 201 (1928). —
-KANSLERS-EXPEDITION(EN). i sht hist. SthmStCal. 1803, s. 13. Liljecrona RiksdKul. 95 (1840). 2NF (1909). —
-KANSLI. (förr) kansli från vilket kungliga brev o. skrivelser utgingo. 3SAH 23: 135 (cit. fr. 1646). GT 1788, nr 109, s. 1. Hofcal. 1812, s. 62. —
-KAPELL.
2) samling musiker (i äldre tid äv. innefattande sångare) i en furstlig persons tjänst; särsk. i uttr. Kungliga hovkapellet, om det musikkapell som alltsedan kungl. teaterns upprättande 1772 utgjort dennas (senare kungl. operans) orkester. Schultze Ordb. 2207 (c. 1755). Konung Carl IX .. hade och sitt Hof-Capell som vid vissa tillfällen upförde Musik. Hülphers Mus. 97 (1773). Den instrumentala delen (av det gamla hovkapellet) blev (under G. II A:s tid) det egentliga hovkapellet. Norlind o. Trobäck Hovk. 33 (1926). särsk. (†) bildl., övergående i bet.: musik som utföres av ett ”hovkapell”. När foglars hof-capell til himla kungens heder / At lyfta siälen upp i örat sänkes neder. Lohman Vitt. 397 (1723). —
-KAPELLMÄSTARE~00200. anförare för ett hovkapell. Förste hovkapellmästare. HSH 9: 136 (c. 1750). Lundin NSthm 258 (1888). —
-KAPLAN. (förr) präst som tjänstgjorde vid slottskyrka. Eberhardt AllmH 4: 147 (1781). 2NF (1909). —
-KARL. (†) hovman. Tersmeden Mem. 5: 63 (1772). Jag skattade mig lycklig, att icke hafva blifvit hofkarl. Wingård Minn. 2: 87 (1846). Elkan Hall 42 (1899). —
-KASSA. (förr) kassa ur vilken utgifter för hovhållning o. d. bestredos? MeddNordM 1898, s. 81 (1696). Rhyzelius Ant. 80 (c. 1750). —
-KASSÖR. (förr) kassör o. räkenskapsförare vid hovet (närmast sorterande under hovkamreraren). MeddNordM 1898, s. 81 (1696). DA 1808, nr 117, s. 6. —
-KIRURG. (förr) fältskär l. kirurg anställd vid hovet. KKD 3: 25 (c. 1700). SvNorrigCal. 1830, s. 52. —
-KLERESI(ET). sammanfattande benämning på det till hovet hörande o. under hovkonsistoriet lydande prästerskapet. Henel 1729 154 (1730). Svenska Kongl. Hofclericiets Historia. Westén (1799; boktitel). 2NF (1909). —
-KLÄDER, förr äv. -KLÄDE. (numera bl. tillf.) hovdräkt. PErici Musæus 2: 265 b (1582; i bild). Ebbe tienar i konghens gårdh, / han lather sig hofklädher skära. Visb. 1: 217 (c. 1620). Forssell Hist. 1: 213 (1869). —
-KLÄDNING, äv. -KLÄDING. (†) hovdräkt. VaruhusR 1541. (Paul Tapetvävare skall) årligen bekome en hoffclädning och frij hoffkost. G1R 24: 31 (1553). Spak Unif. 5 (1890; om förhållanden vid början av 1600-talet). —
-KOMPLIMANG. särsk. (i sht förr) oeg., om komplimang som icke är ärligt menad. Sylvius Mornay 278 (1674). Dalin (1852). —
-KONDITOR. jfr -BAGARE. AvvittrSthm 10/11 1653. Af hofconditoren var bakad en fästning med .. canoner. HH XXV. 2: 86 (1810). —
-KONSISTORIUM. under överhovpredikantens presidium stående, kyrklig myndighet för hovförsamlingens o. Skeppsholms församlings (förr äv. vissa andra garnisonsförsamlingars) ecklesiastika angelägenheter. FörordnRättegDomcap. 1687, § 1. Hof-Consistorium äger samma rätt och myndighet, som andra Consistorier i Riket. Backman Lags. 2: 421 (1847; möjl. handl. fr. 1681). 3NF (1928). —
-KONST.
1) (i sht i fackspr.) konst l. konstriktning som tillhör l. uppkommit vid ett hov. Sirén Pilo 21 (1902). Alldeles som operan var oratoriet i Wien ett stycke hovkonst. Jeanson (o. Rabe) 1: 172 (1927).
2) [jfr t. hofkunst] (†) om knep l. intriger som anses förekomma vid hovet l. utmärka detta; i sht i pl.; jfr -GREPP, -INTRIG. PErici Musæus 2: 329 b (1582). (Greve Piper hade) svängt sig opp, icke utan en diup slughet och Hofkonster, .. till .. (K. XII:s) favorit. HSH 7: 207 (c. 1750). Levin Schiller Cab. 81 (1800). —
-KONSTGJUTARE~0200. Konstgjutaren Herman Bergman har i dagarna utnämnts till hovkonstgjutare, den förste med den titeln i vårt land. SvD(A) 1922, nr 335, s. 8. —
-KONTERFEJARE. (förr) porträttmålare vid hovet. 2NF 34: Suppl. 776 (cit. fr. 1568). Därs. 27: 1088 (1918). —
-KONTOR. (†) benämning på hovförvaltningens kontor. MeddNordM 1898, s. 81 (1696). MeddSlöjdF 1896, s. 42. —
-KRANKHET. [av t. hofkrankheit] (†) om könssjukdom (som troddes vara särskilt vanlig vid hovet). BOlavi 132 b (1578). —
-KRETS. särsk. i pl. I hovkretsar. —
-KVARTERMÄSTARE~00200. (förr) hovtjänare som hade till uppgift att på en furstlig persons resor ombesörja inkvarteringen; numera bl. ss. titel för den främste bland livrébetjäningen vid hovet. Schmedeman Just. 1169 (1687). GHT 1896, nr 104 B, s. 1. 2NF (1909). —
-KÄMPE. (†) om krigare i en konungs hov l. följe; äv. bildl. JMessenius (1629) i HB 1: 140. Ling Agne Person. (1812). Liberalismen .. åtföljd af sina hofkämpar. Livijn 2: 253 (1834). —
-KÖK. (hov- 1590—1885. hove- 1732) (Renskt vin) till K:M Hoff köck till vin suppa. VinkällRSthm 1590. Östergren (1927). —
-LAKEJ. IT 1791, nr 45, s. 4. Hoflakej .., hofbetjänt, som passar upp vid en furstlig persons taffel, står bakpå hofvagn vid utfärder o. s. v. 2NF (1909). —
-LEVERANTÖR, förr äv. -LEVERANT. (-leverant 1791. -leverantör 1870 osv.) titel tilldelad handlande l. handtvärkare o. d. som konungen (l. annan medlem av den kungliga familjen) antagit ss. leverantör. Kunglig hovleverantör. IT 1791, nr 17, s. 2. 2NF (1909). (skämts.) i utvidgad anv.; jfr anm. sp. 1273. Vem är din hovleverantör? —
-LEVERNE. (numera bl. tillf.) hovliv. Hagström Herdam. 2: 359 (cit. fr. 1549). AOxenstierna Bref 4: 77 (1643). OoB 1892, s. 245. —
-LEVNAD. (hov- 1621—1927. hove- 1732) (numera föga br.) hovliv; förr äv.: sätt att föra sig vid hovet. Fosz 284 (1621). Biskop Wallqvist, som varit hofpredikant och lärt hoflefnad. Tersmeden Mem. 6: 163 (1787). Hoflefnaden var en kedja af beständiga fester och nöjen (under G. III:s tid). Ekelund 1FädH II. 2: 116 (1831). Östergren (1927). —
-LIV. Ekelund 1FädH II. 2: 139 (1831). Hoflifvet antog genast (under G. IV A.) en stel och tung prägel. SvH 8: 218 (1905). —
-LIVRÉ. om livré som bäres av betjänt, lakej o. d. vid ett hov (förr äv. i högadligt hus o. d.); förr äv. i utvidgad anv. i sht i sg. best., sammanfattande om (de i livré klädda) tjänarna vid ett hov. Håfmarskalken (har antydt) samtel. Håf-Livreet, at icke tala om Religions- och Krigs-ärender. PT 1758, nr 3, s. 2. Lundin (o. Strindberg) GSthm 426 (1881). —
-LOGE ~lå2ʃ. PT 1791, nr 74, s. 2. Hoflogen (på kungl. operan i Sthm) har sin plats på första radens högra sida. AB 1898, nr 217, s. 3. —
-LUNK, m.; anträffat bl. i pl. -ar. [med avseende på senare leden jfr östsv. dial. lunk, skälm, skojare, samt, med annan vokalism, sv. dial. lanker, lanke, dagdrivare, lätting] (†) om skälm o. d. vid hovet? Fuchzswantzer, Hofflunckar, Bladrare. Laurelius Alb. 454 (1663). —
-LYCKA, r. l. f. (†) lycka o. framgång vid hovet. Hofflyckan är en wändekåpa. .. (dvs.) Hon är obeständigh. Grubb 328 (1665). Riddermarck Alm. 1691, s. 22. —
-LÄGER.
1) (numera bl. i fråga om ä. förh.) om en konungs o. hans uppvaktnings tillfälliga bostad, i sht under fälttåg o. d. OxBr. 1: 61 (1614). (K. XII:s) nya hofläger i Lund. Atterbom C12 61 (1845). 2NF 6: 554 (1906).
2) (i fråga om ä. förh. i Finland o. Östersjöprovinserna) (större) kronogård som brukades av arrendator; äv. om dylik gård som (gm förläning o. d.) övergått i enskild ägo; jfr DONATIONS-GODS. Någre nye Hoflägers anläggande .. på Ösel. Stiernman Com. 5: 251 (1691). De af dem (dvs. förläningarna i Viborgs län), som under namn af Hof-läger, tillhöra Kronans omedelbara disposition. SPF 1817, s. 2. AtlFinl. 12—13: 31 (1899). —
-MAN, se d. o. —
-MANER. Lucidor (SVS) 452 (1674). Lära sig hofmanér. Lindfors (1815). Hans kejserliga höghet .. står stel och orörlig med tårna inåt på japanskt hofmanér. Nyblom Österut 82 (1908). —
-MARSK. (förr) = -MARSKALK. SthmTb. 19/4 1591. Förnemlighe Hoffz Embetzmen .. äro: Hoffmestare, Hoffmarsch, Cammerjuncker. L. Paulinus Gothus MonPac. 705 (1628). Hofmarsken Göstaff Baner. (Lundin o.) Strindberg GSthm 376 (1881). —
-MARSKALK~02. benämning på hög funktionär vid kungligt hov (i Sv. tidigast omtalad omkr. 1540), med uppgift att biträda konungen i hovförvaltningen o. övervaka hovceremoniellet; numera i Sv. i sht ss. titel utan motsvarande ämbete samt i uttr. förste hovmarskalk, titel tillkommande chefen för den inre administrationen vid konungens hov. G1R 16: 107 (1544). Göstaff Banner till Diursholm, håfmarskalch. HH 20: 209 (c. 1585). För Konungen .. (är) gångandes (vid kröningen) .. Hoffmarskalchen mz all Adhelen. L. Paulinus Gothus MonPac. 530 (1628). SvH 3: 173 (1903). 2NF (1909). jfr ÖVER-HOVMARSKALK. —
-MARSKALKS-TAFFEL. måltid som (vid vissa tillfällen då de kungliga önska intaga sina måltider utan uppvaktning) gives vid hovet under förste hovmarskalkens värdskap för de uppvaktande damerna o. herrarna. RiksmPM 1911. —
-MEDIKUS. (†) läkare vid hovet, livmedikus. OxBr. 1: 28 (1614). PT 1905, nr 69 A, s. 2 (i fråga om förh. på 1850-talet). —
-MINIATÖR. (†) miniatyrmålare anställd vid hovet. Rüdling Suppl. 129 (1740). 2NF 2: 1225 (1904; i fråga om förh. c. 1700). —
-MUSIKER. (i sht förr) musiker anställd vid ett hov. Lundell (1893). Beethoven upphöjdes 1789 till hovmusiker. Norlind AMusH 606 (1921). —
-MÅLARE. Hofmålaren och Intendenten David Klöker Ehrenstral. Nordberg C12 1: 34 (1740). 2UB 10: 306 (1907). —
-MÄSSIG. som överensstämmer med förhållanden o. fordringar vid ett hov; fin o. vårdad. Kläda sig modernt och hofmässigt. Rademine Knigge 1: 20 (1804). Hedin Pol 2: 207 (1911). —
-MÄSTARE, se d. o. —
-NARR. narr l. gycklare anställd vid ett hov; numera bl. bildl. Hambræus Erasmus A 7 b (1620). I predikan for han (dvs. den tyske prästen) grufweliga vt på .. hoffnarrar och geckelig dantz och komedier. Swedberg Schibb. 465 (1716). Bergman LBrenn. 257 (1928). —
-NASK, m. (†) nedsättande benämning på person som ställer sig in vid hovet; jfr -SMICKRARE. En Hoffnask, och then som sleeker en annars Talrick. Schroderus HoffWäck. 97 (1616). —
-NIGNING. benämning på ett särskilt slags djup nigning varmed damer hälsa kungliga personer. GHT 1895, nr 226 B, s. 2. —
-NOTARIE. (förr) vid ett hov anställd notarie; i sht om dylik (juridiskt bildad) notarie som hade att biträda vid rättegångar o. d. som gällde hovets angelägenheter; äv. ss. titel utan motsv. ämbete. Lagförsl. 553 (1604). Schroderus Os. 1: 820 (1635). Backman Lags. 1: 60 (i handl. fr. 1801). Dalin (1852). —
-ORDNING. (i sht förr) jfr -ARTIKEL. H:s Kongl. May:tz (E. XIV:s) Hofordning. Schmedeman Just. 34 (1560). 2NF 11: 900 (1909). —
-ORGANIST. (förr) i sht ss. titel tillkommande organisten i slottskyrkan. Hülphers Mus. 100 (1773). (Hennerberg o.) Norlind 2: 51 (1912). —
-PARTI. (politiskt) parti vars åsikter o. strävanden äro rojalistiskt betonade o. vars anhängare huvudsakligen rekryteras ur hovkretsar; ofta motsatt: folkparti; särsk. benämning på ett politiskt parti under frihetstiden vilket arbetade på att stärka kungamakten. Serenius L 1 b (1734). Kring konungaparet (dvs. Adolf Fredrik o. Lovisa Ulrika) ställde sig efter hand en ganska talrik skara anhängare, och därmed uppkom det så kallade hofpartiet. SvH 7: 192 (1903). —
-POESI. diktkonst som tillhör l. uppkommit vid ett hov. Järta 2: 17 (1823). 1400-talet karakteriseras (i Spanien) först och främst genom utbildningen af en konstfull hofpoesi efter provensalskt mönster. 2NF 26: 537 (1917). —
-POSS. [jfr t. hofpossen, skämt vid hovet] (†) om streck l. spratt som spelas (ngn) vid ett hov; jfr -PUTS. AAAngermannus VtlDan. 212 (1592). Een hoffposs, hwilken som mykit gemeen är hoos argha hofftienare. Därs. 222. —
-POST, m. (†) betjänt anställd vid hovet. Drottningens hofposter. RP 8: 696 (1641). Möller (1790, 1807). —
-PREDIKANT. predikant vid en furstes (förr äv. annan förnäm persons) hov; i fråga om sv. förh. numera om prästman som av konungen utnämnts att vara predikant vid hovet o. som är skyldig att vid vissa tillfällen under året predika i slottskyrkan i Stockholm. Ordinarie, extra ordinarie hovpredikant. SthmTb. 8/2 1581. Hans (dvs. Davids) Hoffpredicant Propheten Nathan. AAAngermannus FörsprKyrkiost. B 8 a (1587). Hofprädikant i gref Mörners Hof. Hallman Blacksta 81 (1748). Tjänstgörande extraordinarie hovpredikant inom konungens hov. SDS(A) 1931, nr 118, s. 11. jfr UNDER-, ÖVER-HOVPREDIKANT. —
-PREDIKARE. (†) om hovpredikant. Konung Herodis Hoffpredicare. PErici Musæus 2: 309 a (1582; om Johannes döparen). Därs. 3: 133 a. —
-PROTOKOLL. protokoll som föres vid riksmarskalkens föredragning inför konungen av vissa riksmarskalksämbetets o. hovexpeditionens ärenden. Leijonhufvud Rangbest. 24 (1897). —
-PRÄST. (i sht förr) om hovpredikant, huskaplan o. d. RA 3: 101 (1593). Hofprest .. hoos Her Carll Bonde i Stockholm. VRP 1661, s. 28. Kongl. May:tz Hoff- och Krigs-Präster. Hedengran 187 (1729). Han (dvs. presidenten J. Kurck i Åbo) hade egen hofpräst. FinBiogrHb. 1236 (1899). —
-PUKARE. [jfr t. hofpauker] (†) = -PUKSLAGARE. Rhyzelius Ant. 92 (c. 1750). (Schück o.) Warburg 2LittH 2: 265 (1912). —
-PUTS, n. (numera bl. ngn gg tillf.) vid hovet förekommande (ofta arrangerat) skämt l. gyckel. Brahe Oec. 31 (1581). —
-REGEMENTE. (förr) om en konungs (l. annan suveräns) livregemente, livgarde; särsk. i sg. best., benämning på ett svenskt gardesregemente under trettioåriga kriget (först uppsatt åren 1619—1620, sedermera vid flera tillfällen förnyat o. omorganiserat), äv. (från 1626) kallat ”gula regementet”. RP 5: 209 (1635). Teuffel .. blef öfverste för gardes- eller hofregementet, hvilket sedermera gjorde sig så ryktbart under namn af Gula regementet. Fryxell Ber. 6: 83 (1833). Bennedich GGardÖ 54 (1926). —
-REGERING. hist. = -FÖRVALTNING. Ingen som af någon annan Religion är (än den protestantiska) .. må blifwa brukat i någhot Rijkzens Embete, anten i Rådh, på Slott och Befästningar, i Landz och Hoff-Regering. Stiernman Riksd. 653 (1611). RF 1634, § 38. —
-REGISTER. (†) register över vid hovet tjänstgörande personer. H. K. M:tt hawer .. hafft håffregisteret för sigh och wttstrukith alles deris nampn, som nogen håffbeställning hauer hafft. HSH 7: 34 (1588). —
-RIDDARE.
2) [fsv. hofriddare] (numera bl. i kulturhistorisk skildring) till 1 f: brudriddare; brudsven. Schroderus Os. 1: 555 (1635). Småsvänner eller hofriddare som brukas i bröllop. ProstbSunnerbo 1706. Hofriddare, hvilkas sysla är, at föllja efter bruden och bära op släpen, samt tillika med brudpigorne hålla pälln under brudmässan. Hallman Blacksta 25 (1748). Jemte brudvagnen rida de så kallade Hof-riddarne — två unga drängar, en af brudgummens och en af brudens slägt. Dybeck Runa 1844, s. 80 (i fråga om förh. i Vånga s:n i Östergötl.). 4GbgVSH V—VI. 4: 87 (1903). —
-RÅD.
1) (förr) med avs. på utländska förh.: rådskollegium vid hov (särsk. vid kejsarhovet i Wien samt i de habsburgska arvländerna); äv. benämning på liknande institution i Sv., inrättad av Karl IX i början av 1600-talet, (ifrågasatt ett par ggr redan under 1500-talet), men efter kort tid upplöst. SvH 4: 134 (1904). Herlitz Statsskick. 75 (1928).
2) medlem av ett hovråd (i bet. 1); äv. ss. titel utan motsv. ämbete; numera bl. i fråga om utländska (i sht österrikiska o. ä. tyska) förh. SthmTb. 11/3 1577. Vthi Persen eggiadhe och reetadhe dieffuulen Cyri Son .. sampt hans hoffrådh til at förhindra Jerusalems förnyielse. AAAngermannus VtlDan. 461 (1592). Alla residenter (kunde få) namn af hoffråd, som är en titul .. på cantzliestaten upförd med cammarherres rang. 2RA 1: 353 (1723). Hofråden skulle (enligt förslag under 1500-talet) skiftevis biträda konungen vid handläggning af de vid hofvet dagligen förekommande ärendena, särskildt rättegångssaker. Hildebrand Statsförf. 281 (1896). 3NF (1928). jfr RIKS-HOVRÅD. —
-RÅDINNA. (numera bl. i fråga om utländska förh.) jfr -RÅD 2. Roman Holbg 77 (1746). FörtSvLittSällskFinl. 1911, s. 45. —
-SED. [fsv. hofsidher] sed l. bruk vid ett hov; i sht i pl. Stiernman Riksd. 614 (1605). Grefve Nils Adam Bielke .. var .. en auktoritet i allt som hörde till etikett och hofseder. Odhner G3 1: 252 (1885). —
-SEKRETERARE. (i sht förr) sekreterare vid ett hovs kansli, förvaltning o. d.; äv. ss. titel utan motsv. ämbete. KKD 5: 360 (1711). PT 1758, nr 61, s. 4. Fredmans Sånger, författade af Hr HofSecreteraren Bellman. SP 1792, nr 2, s. 4. Cannelin (1921).
Avledn. hovsekreterska, f. (†) hovsekreterares hustru (l. änka). BoupptVäxjö 1794. LdVBl. 1830, nr 50, s. 3. —
-SIND l. -SINNE. (-sin 1648. -sind 1658—1668. -sinne 1521—1561) [fsv. hofsind?; jfr mnt. sinde, sinne] (†) uppvaktning, svit; jfr -GESIND. SthmSkotteb. 1521, s. 226. Offuerheten sielff samt medh sitt hoffsinne. LPetri ChrPred. B 4 b (1561). Stiernhielm Herc. 49 (1648, 1668). —
-SINDARE, äv. -SINNER. (-sinnare (-sindere, -sinnere) 1541—1622. -sinner 1559) [y. fsv. hoffsyndher (pl.), hoff synnara (HistTroj. 94); jfr ä. d. hofsinder] (†) = -GESINDARE. Wore egne hoffszindere och tijänere. G1R 13: 196 (1541). Een af hans egne Hoffsinner och dageliga tienare. LPetri Kr. 45 (1559). Tegel G1 2: 86 (1622). —
-SINKARE. (förr) person som hade till uppgift att vid hovet laga söndrigt porslin o. d. Runemarck VägvSthm 80 (1790). Lenngren (SVS) 2: 267 (c. 1795). —
-SKICK. Hagberg Shaksp. 3: 63 (1848). Den unge barbaren hade ännu icke lärt hofskick. Lönnberg Kåre 78 (1887). —
-SKOLA, r. l. f. (i fråga om ä. förh.) skola (vid ett hov) för uppfostran av till hovtjänst o. d. ämnade (adliga) ynglingar; förr äv. bildl. i uttr. vara utlärd i hovskolan, hava lärt sig smidighet o. list. Erkiebiskop Giseler .., then ther hade een snälla Tunga, och war vthlärd i Hoffscholan. Schroderus Os. 2: 551 (1635; lat. orig.: aulicorum morum peritus). År 1573 förordnade konung Johan, att .. (adelsgossar) skulle sättas i hus- eller hofskola .. för att .. lära goda seder, dygd, skickelighet och adeliga öfningar. Verd. 1885, s. 62. —
-SKOMAKARE~0200. jfr anm. sp. 1273. VästeråsDP 15/3 1599. Sockenskomakaren Petter Andersson .. njöt förtroendet att vara min .. hofskomakare. Öman Ungd. 264 (1889). —
-SKRANSA, f. [efter t. hofschranze] (†) eg.: nedsättande benämning på kvinna som söker ställa sig in vid hovet; i allmännare anv.: ”lismerska”, ”sladdertaska”. Gaturennerska, Hoffskransa, eller een Slöserska. Schroderus Albert. 3: 6 (1638). —
-SKRÄDDARE. förr äv. om högt uppsatt (adlig) persons skräddare; jfr anm. sp. 1273. SthmTb. 13/4 1551. Sahl. Nils Tompson .. för detta Hoffskreddare hoos H:s Exell:tz Högwälb. H:r Lars Flemming. BoupptSthm 15/7 1672. Linder Tid. 304 (1924). —
-SLINKA, f. (†) föraktlig benämning på hovdam; liderlig kvinna, sköka. Bark Bref 2: 68 (1705). (Sv.) Hofslinka .. (t.) ein Kammerkätzchen. (fr.) la soubrette. Dähnert (1784). —
-SLINKER l. -SLINK. (†) föraktlig benämning på hovman l. på person som ”fjäskar” vid hovet. Verelius 121 (1681). Strindberg HMin. 2: 380 (1905). —
-SLUNT l. -SLUNTER. [jfr ä. d. hofslunt; med avseende på senare leden jfr sv. dial. slunt, halvvuxen dräng, obetydlig person, dagdrivare] (†) föraktlig benämning på obetydlig (men högfärdig) hovman l. hovtjänare. VästeråsDP 11/11 1620. Kolmodinus Gen. C 5 a (1659). Schultze Ordb. 4551 (c. 1755). —
-SMEK, m. (†) = -SMICKRARE. Then hoffsmeken Amazias .. predicade honom (dvs. Jerobiam) altijdh sådant som han gerna höra wille. PLGothus 1Utl. O 1 b (1609). —
-SMICKER, förr äv. -SMEKER, n. om sådant smicker o. inställsamt talesätt som är l. anses vara brukligt vid l. har avseende på hovet. Med sitt mordeska förehaffuande, wiste .. (perserkonungens rådgivare Haman) medh alla försåtliga tyranniska Hoffsmeker så konsteliga färga och frambära, at (osv.). AAAngermannus FörsprKyrkiost. A 3 a (1587). Leopold 3: 204 (1795, 1816). —
-SMICKRARE, förr äv. -SMICKARE. jfr -SMICKER. PLGothus 1Utl. K 1 a (1609). (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 1: 162 (cit. fr. 1831). Hofsmickrare och lycksökare. Palmblad Norige 323 (1846). —
-SOPPA, r. l. f. [efter t. hofsuppe] (†) bildl., om furstlig gunst l. nåd. Schroderus Os. 1: 477 (1635). Hof-Soppa eller Nåde-Belöning. Bliberg Acerra 787 (1737). —
-SORG. förhållandet att ett hov har sorg; äv. konkret: sorgdräkt o. d. som härvid bäres. Anlägga, förr äv. antaga hovsorg. Sahlstedt (1773). Fruntimren antaga den vanliga lättare Hofsorgen med hvit hufvudbonad, blonder och spetsar. RiksmCirk. 1854. 3NF (1928). —
-SPRÅK. om sådant språk l. sätt att uttrycka sig som tillhör hovet. Tiällmann Gr. 31 (1696). Det gifves et Hofspråk, et vist ringhaltigt om idel bagateller handlande prat, som med många ord säger litet eller intet. Hasselroth Campe 286 (1794). Franska, som var hof- och diplomatspråket. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 167 (1898). —
-STADGA, r. l. f., förr äv. -STADGE. jfr -ORDNING. Verelius 119 (1681; ss. övers. av isl. hirðskrá). Heinrich (1814). —
-STALL. stall tillhörigt furstlig person; särsk. i uttr. kungl. hovstallet, om konungens stall. Auction .. uppå Casserade Hästar ifrån Kongl. Hof-Stallet. DA 1771, nr 261, s. 4. Hennes Kongl. Maj:ts Enke-Drottningens Hof-Stall. Därs. 1808, nr 3, s. 4. BtRiksdP 1907, 4: nr 39, s. 1. —
-STALLMÄSTARE~0200. stallmästare som har tillsyn över ett hovstall; numera i fråga om sv. förh. bl. ss. titel utan motsv. ämbete samt i uttr. förste hovstallmästare, dels ss. benämning på chefen för konungens hovstall (tillika tjänstgörande vid konungens hov), dels ss. titel utan motsv. ämbete. AJMessenius (1639) i HSH 9: 183. Kongl. Maj:ts förste Håf-Stallmästare. AdP 1786, s. 221. SvStatskal. 1931, s. 62. jfr ÖVER-HOVSTALLMÄSTARE. —
-STALL-ÄNG. kam. benämning på kronan tillhörig, utarrenderad mark (ursprungligen avsedd för hovstallets behov) för vilken arrendeavgiften intill 1888 utgjorde en viss kvantitet hö som levererades till hovstallet. SvRStBesl. 2/5 1810, s. C 4 b. För krono- och hofstallängar utgår arrendet i hö in natura. Linde Kam. 67 (1867; efter handl. fr. 1855). 2NF (1909). —
-STAT. sammanfattande benämning på furstlig (förr äv. högadlig o. d.) persons uppvaktning o. betjäning, hovhållning; ofta om enbart uppvaktningen, ”sviten”; äv. bildl. Kempe Psalt. 308 (1650). Hans Kongl. Mayst. vppehåller sigh ännu medh heele Håffstaten i Frawenburg. NAv. 25/9 1656, s. 3. Man .. affhände (konung Karl I av England) thet som til hans Hoff-Stats vnderhållande fordras monde. Brask Pufendorf Hist. 157 (1680). Kl. 10 om morgonen kom Konungen, med Prinsar och Hofstaten in i .. Salen. Björnståhl Resa 1: 15 (1769). Kristus fördunklas af den hofstat utaf helgon, som .. omgifver honom. Ljunggren Resa 32 (1871). Anslagen till kungl. hov- och slottsstaterna. BtRiksdP 1918 A, 6: nr 1 A, s. 1. Hans Maj:t Konungens tjänstgörande Hovstat. SvStatskal. 1931, s. 56. —
-STATS-DRAGON. (†) om livdragon. De 2:ne år 1672 upprättade kompanier ”hofstats-dragoner” utgöra upprinnelsen till lif-dragon-reg:tet. KrigVAT 1851, s. 614. —
-STATYBILDHUGGARE~010200. (förr) bildhuggare som anställdes av konungen för att göra statyer av kungliga personer. Hr Joh. Tob. Särgel, Kgl. Hof-Statue-Bildhuggare. SthmStCal. 1780, s. 48. 2UB 6: 517 (1904). —
-STIL. om skrivsätt l. konstart l. smakriktning som brukas l. odlas osv. vid ett hov; äv. i utvidgad anv., om sätt l. maner vid ett hov. Schroderus Os. 1: 209 (1635). Ordet hafwer vtelyckes nu förmykit ... Såsom: the som med them warit, gingo hem: ordet hade vtelåtes. I en hoffstyl kan thet tolas. Swedberg Schibb. 178 (1716). (Konungen) hade tvifvelsutan gjort rättast att icke skrifva, utan skicka sin öfverstekammarherre med anmälan i vanlig hofstil. Beskow i 2SAH 34: 393 (1861). KarlJohStil. 5 (1924). —
-STRECK. (numera bl. tillf.) jfr -PUTS. DelaGardArch. 8: 45 (1684). OSiljeström (1702) hos Afzelius Sag. X. 2: 191. —
-SVASSARE. (-svat(t)sare) [jfr ä. d. hofsvadser] (†) jfr -SMICKRARE. Hof-Svattsaren (ville) förtjena sig gunst hos Käjsaren. Murbeck CatArb. 6: 125 (c. 1750). Rademine Knigge 3: 50 (1804). —
-SVEN. [fsv. hofsven] (förr) (adlig) yngling som tjänade vid en konungs hov (l. i annat förnämt hus), page. Adlerbeth HorOd. 44 (1817). (Lennart Torstensson) kom .. som hofsven till Gustaf Adolf. Fryxell Ber. 6: 152 (1833). LfF 1904, s. 44. —
-SVENSKA, r. l. f. (†) om sådan svenska som talas vid hovet; jfr -SPRÅK. (Ordet) Gårdagen är bondska, och intet Hof-Swenska. Hiärne Orth. 117 (1717). —
-SÅNGARE. vid hovet anställd sångare; numera bl. ss. titel förlänad av konungen åt framstående sångare. Hofcal. 1791, s. 78. 2NF (1909). —
-SÄTE. (†) plats där en furste håller hov. Han (dvs. kejsar Ottoman) utwalde til sit Residentz och Hofsäte Staden Brusa uti Bythynien. Dryselius Måne 66 (1694). SthmHCal. 1761, s. 21. —
-TACK. (†) eg.: tack som man får vid hovet; ironiskt: sviklig behandling. Daniel moste thet (dvs. att han stod i gunst hos konungen) vmgella, när (dvs. hos) the stora Hansser, hwilke honom bewijsa en hofftack. FörsprDan. (Bib. 1618; äv. i Bib. 1703; Luther: Hofetücklin). Anm. Det på motsv. ställe i Bib. 1541 förekommande hofftackt torde vara tryckfel för hofftack. —
-TAKT. om sådan takt o. hänsyn som visas vid hovet; jfr -TON. Hon .. (hade) tillräcklig hoftakt att lägga sina ord vackert. Almqvist Ekols. 3: 100 (1847). —
-TEATER. (i sht förr) teater som är knuten till ett hov l. som står under kungligt beskydd. Hofteatern i Wien. SP 1809, nr 42, s. 3. BEMalmström 3: 133 (c. 1860). —
-TIDNING. (i fråga om ä. utländska förh.) tidning som meddelade nyheter angående ett hov, officiella notiser o. d. Uti den i dag (i Wien) utkomna Hof-Tidningen förmäles (osv.). GT 1788, nr 98, s. 1. SP 1809, nr 12, s. 1. 2NF (1909). —
-TIMMER, n. (†) rum (i kungl. slott o. d.) för vid hovet tjänstgörande person. Man må rätteligare kalla them (dvs. hovfolkets orena kamrar) Swinestall, än adelige Hofftimber. Schroderus HoffWäck. 114 (1616). —
-TITEL. Schönberg Bref 1: 128 (1772). Grefven med den anspråksfulla hoftiteln. Crusenstolpe Mor. 2: 87 (1840). —
-TJÄNARE. person som gör tjänst vid ett hov (l. i annat förnämt hus); numera bl. om tjänare (av lägre rang) vid ett hov. G1R 14: 227 (1542). LPetri Kr. 24 (1559). Jag (dvs. Carl Bonde) doger inte til at vara hofftienare hereffter. OxBr. 11: 112 (1642). Stoore Herrar och Adelen .. blifwa (i Siam) aff 10. 20. eller 30. Hofftiänare upwacktade. Schouten Siam 41 (1675). Topelius Vint. II. 1: 291 (1881). Östergren (1927). —
(jfr 1 c β) -TJÄNST. (hov- 1526 osv. hove- 1554) [jfr fsv. hofthiänist] tjänst l. tjänstgöring vid ett hov (förr äv. i annat förnämt hus); förr äv. om tjänst i en konungs här, krigstjänst. Hoo tienar till hofftieneste på sin eghen sold någhon tijdh? 1Kor. 9: 7 (NT 1526; Bíb. 1917: Vem tjänar någonsin i krig på egen sold). Lagförsl. 47 (1609). All hoftjenst, högre eller lägre, ur hvilken länsförhållandet från början härledde sig, var till sin natur krigstjenst. Geijer I. 1: 22 (1818). Personer, som vid sidan af sin militära tjenst innehaft hoftjenst af en eller annan art. BtRiksdP 1895, 3: nr 2, s. 1. LAHT 1900, s. 13. Wrangel TessPal. 15 (1912). —
-TON ~tω2n. om den (umgänges)ton som är rådande vid ett hov. Wulf Köppen 1: 320 (1799). En compliment i hofton. Tegnér (WB) 4: 278 (1823). Det var Ludvig XIV:s hofton och kungliga värdighet .. (som G. III) önskade taga till förebild. Beskow i 2SAH 34: 312 (1861). Lindberg Hârûn 135 (1900). —
-TRAPPA. i bildl. uttr. som avse hovtjänst, kunglig gunst o. d.; särsk. i uttr. gå l. springa flitigt i (förr äv. nöta, träda) hovtrapporna, begärligt (o. fjäskande) fika efter hovtjänster, kunglig ynnest o. d. Annerstedt UUH Bih. 1: 19 (i handl. fr. 1593). Han (dvs. Gustav Bonde) .. gick altid med säkra steg uti de almänt för sliprighet illa beskrefna hof-trapporna. 1VittAH 2: 121 (1773, 1776). Sök lyckan .. långt ifrån hoftrapporna. GJEhrensvärd Dagb. 2: 253 (1780). Hoftrapporne äro hala (dvs. hovgunsten är obeständig). Möller (1790). Östergren (1927). —
-TUKT. (†) ordning o. seder vid ett hov. Till Jacop Hendersson, att han tager Anders Gastemberg till sig, lärendes honom gode hofftuchter etc. G1R 23: 427 (1552). Brahe Oec. 22 (1581). —
-TÄRING. (†) = -FÖRTÄRING. RA 2: 811 (1589). Färskmaath till wår hoffthäringh. SUFinlH 4: 333 (1614). RP 5: 147 (1635). —
-TÄRNA, f. (förr) (adlig) flicka som tjänade vid en konungs hov (l. i annat förnämt hus). PoetK 1822, s. 29. En liten hoftärna, som befann sig i rummet (hos drottningen), följde mig till dörren. Palmblad Nov. 4: 85 (1851). Heidenstam Folkung. 2: 299 (1907). —
-UNIFORM. uniform som bäres av vid hovet tjänstgörande kavaljer. Stor hovuniform. Liten hovuniform. GJEhrensvärd Dagb. 1: 28 (1776). Stora Hof-Uniformen med hvita Underkläder och Skor. DA 1824, nr 96, s. 1. RiksmCirk. 1914. —
-VAGN. Almqvist DrJ 410 (1834). Hofvagnar dundrade i slottshvalfven. Crusenstolpe Mor. 1: 238 (1840). Östergren (1927). —
-VISIT. särsk. om visit hos kvinnliga hovfunktionärer o. d. av dam som önskar bliva l. redan blivit presenterad vid hovet. PT 1905, nr 129, s. 1. —
-VÄG. i sht i uttr. gå hovvägen, bli hovman. 1VittAH 4: 504 (1783). En hade blifvit kammarherre, och gått hofvägen. Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 59 (1856). —
-VÄRK, n. [jfr fsv. hofvärk, fdan. o. dan. hofværk i bet. 1, samt mnt. hovewerk, krigstjänst, krigsövning m. m.] (†)
1) krigisk idrott, vapenövning. Fechterij och allahanda hoffverk och ridderspeel. LPetri Kr. 74 (1559). Genom Kongliga öffningar, och hoffwärk .. bliffwer then naturlige wärmen vpwäckt, at maaten bliffwer wäl försmält. Phrygius Agon OratEncom. 35 (1618).
2) krigisk bedrift, handling som vittnar om tapperhet. SvForns. 1: 72. Ther (på Lovön) bewijste Peder Fredagh ett snilt och förnufftigh Hoffwerck. Svart G1 50 (1561). —
-ÄMBETE~020, äv. ~200. Strinnholm Hist. 4: 574 (1852). Ett högt hofembete. Wirsén i 2SAH 61: 132 (1884). —
-ÄRENDE. Beskow i 2SAH 42: 380 (1867). Utom konselj afgöras hofärenden enligt RF § 48. Reuterskiöld Grundlag. 17 (1924). —
-ÄRM, förr äv. -ARM, r. l. m. uppskuren ärm (i form av ett galler av tyllremsor) på hovdräkt; jfr GALLER-ÄRM. SP 1780, s. 425. Kexél 1: 170 (1789). Denna konstruktion (dvs. med gallervärk) å hovärmarna torde vara det enda element av svenska dräkten, som .. bibehållit sig .. till våra dagar. GustStil 42 (1926).
B (†): HOVE-KÖK, -LEVNAD, se A. —
-TJÄNST, se A.
Spoiler title
Spoiler content