HUMANIORA hum1aniå3ra2 l. -ω3ra2, l. hɯ1-, äv. 01—, sbst. pl. oböjl.
Etymologi
[av lat. humaniora (studia), eg. ”de mänskligare (studierna)”, komp. pl. n. av humanus (se HUMAN)]
(i sht i lärda kretsar) sammanfattande beteckning för de humanistiska läroämnena (motsatt: matematik o. de naturvetenskapliga ämnena), mera sällan äv. innefattande juridik o. teologi; i fråga om ä. förh. särskilt åsyftande studiet av de klassiska språken. Möller (1745; under artien). Den Filosofiska Fakulteten, som undervisar i de egentliga humaniora, i de för hvarje bildad menniska i allmänhet .. vigtiga och oumbärliga kunskaper. Polyfem IV. 34: 2 (1811). SvD(A) 1929, nr 151, s. 11.
