[liksom d. hundse av t. hunzen, eg.: behandla som en hund, avledn. till hund (se HUND, sbst.1)]
(vard.) behandla (ngn) på ett hänsynslöst o. förödmjukande sätt; ”topprida” (ngn); giva (ngn) en ordentlig skrapa l. uppsträckning; vara ovettig mot l. gräla på l. snäsa (ngn). Theorell FörsTourmOp. 4 (1819). Om af din (äkta) hälft du hunsas. CFDahlgren 2: 98(1839). I kväll var han inte i humör att låta hunsa sig av en tamburmajor (dvs. rockvaktmästare). Schildt ArmF 101(1920). Så länge man är nödd att krusa bönder och hunsa drängar. Bergman Farmor 127(1921). — [jfr motsv. anv. i d.] (föga br.) intr. med prep. med: ”regera” med, spela herre över (ngn). Hedberg Gunnarsson Fost. 374(1919). Var detta verkligen Lill-Jonas Mats, .. han, som Ejnar hunsat med och skickat i sina ärenden hela barndomstiden ut? Väring Vint. 271(1927). Laurin 1Minn. 21(1929).
Särsk. förb.: HUNSA, äv. HUNDSA OPP, se HUNSA UPP. — HUNSA, äv. HUNDSA TILL10 4. (vard., mindre br.) giva (ngn) en ordentlig uppsträckning l. duvning; ”tvåla till” (ngn). Berndtson(1880). jfr TILLHUNSA. — HUNSA, äv. HUNDSA UPP10 4 l. OPP4. (vard.) läxa l. skrupensa upp (ngn), giva (ngn) en ordentlig uppsträckning. Rektorn (hade) en dag hundsat upp mig mer än vanligt. Braun Calle 120(1843). PT 1900, nr 180, s. 3. — HUNSA, äv. HUNDSA ÅT10 4. (vard.) vara ovettig på, huta åt (ngn). IIlmoni(1855) hos Heinricius Ilmoni 276. (Det fanns icke) så mycket som en drängluns eller en .. lagårdspiga att hunsa åt. Bergman HNådT 174(1910).
SAOB
