SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HUSHÅLLARE hɯ3s~hol2are, vard. äv. hɯ3s~ol2are, bygdemålsfärgat i vissa trakter äv. 0400, m.; best. -en l. -n; pl. =.
Ordformer
(hu(u)s- c. 1550 osv. huss- 1544—1695. -hållare (-holl-) 1587 osv. -hallare 1623—1631. -håldare (-hold-, -dere) 1544—1631. -hålder c. 1550)
Etymologi
[jfr d. husholder, t. haushalter, -hälter; avledn. av HUSHÅLLA. — Jfr HUSHÅLLERSKA]
1) (numera bl. ngn gg i fackspr.) mansperson som förestår hus o. hem o. sörjer för anskaffande av medlen för familjens o. husfolkets uppehälle; husbonde, husfader; stundom svårt att skilja från 3; jfr HUSHÅLLA 3, HUSHÅLLNING 1. Helsingius (1587). (Han) haffuer warit en önskeligh Fadher och berömligh Hwshållare vthi thetta Hwset. SOlai Holstenius A 2 a (1640). Hvar och en hushållare i Stockholm skal hafva en god och färdig Såå til redz ståendes, fullan med rent vatn. Arnell Stadsl. 451 (1730; efter handl. fr. 1698). Menniskians åtrå at blifva sin egen hushållare. Fennia XVI. 3: 89 (1761). EkonS 1: 5 (1891).
2) (†) mansperson som förestår l. har uppsyn över ngn annans hus l. gård l. egendom; förvaltare; gårdsfogde. G1R 16: 92 (1544). Hwszhålskonsten förskrifwer, huru en Huszfadher .. (o.) hwszmoder .. och theras hwszhållare skole regera hwszfolcket. Schroderus Comenius 609 (1639). Det var en rik menniskia, sade .. (Jesus), som hade en hushållare, til hvilkens upsikt och vård han förtrodde sit hus. Bælter JesuH 5: 483 (1759; NT 1526 (Luk. 16: 1): gårdzfogda).
3) (ss. enkelt ord numera föga br.) mansperson som bedriver (planmässig o. ordnad) värksamhet för anskaffande o. användning av medel till de (materiella) mänskliga behovens tillfredsställande; särsk.: person som bedriver landthushållning, landthushållare; stundom svårt att skilja från 1; jfr HUSHÅLLA 4, HUSHÅLLNING 2. Serenius EngÅkerm. 217 (1727). Så anstår fördenskul en god Hushållare, at icke mindre betrakta hvad under Jordmånen är, än som den samma uti sig sielf. Bennet Lin. A 2 a (1738). Som mannen är af ortens största hushållare, så gingo vi ut att bese hans gärde. CHAnckarsvärd (1817) i HTSkån. 4: 72. Runeberg 5: 389 (1832). — jfr LANDT-, SKOGS-HUSHÅLLARE. — särsk. i utvidgad anv.: person som leder den ekonomiska värksamheten i ett land o. d. Eders Kongl. Höghet tale .. om Rikets drätsel, behof och belägenhet med Rikets Hushållare. Tessin Bref 1: 57 (1751). (K. XI) var en af sin samtids stormän såsom härförare, statsman och hushållare. VL 1897, nr 230, s. 2. jfr RIKS-HUSHÅLLARE.
4) mansperson betraktad från synpunkten av hans förmåga l. lust att spara o. undvika onödiga utgifter; särsk. pregnant: sparsam man; jfr HUSHÅLLA 5 slutet, EKONOM 2. En god, stark, sträng, förr äv. knapp hushållare. En dålig, förr äv. elak hushållare. Han är een .. strenger knapper husshållare seer icke gärna juxta proverbium siw siller på faatet. VDAkt. 1677, nr 366. Polacherne .. äro .. elaka hushållare, licentieuse och slösacktige. HT 1889, s. 49 (1710). En sträng hushållare med sin tid. Brinkman i 2SAH 13: 150 (1828). Odhner i 3SAH 6: 100 (1891).
Spoiler title
Spoiler content