[av nt. hove, huve (motsv. mnl. o. holl. hoeve, mnt. hove, fsax. hōƀa) l. t. hufe, ä. t. hube, fht. huoba; av omtvistat urspr.]
(†) i fråga om ä. förh. i de sv. östersjöprovinserna: (mått betecknande) jordområde av viss (för olika tider o. trakter växlande) storlek; särsk. ss. enhet vid beskattning. Ett godz i Beyershorst vidh Dantzich, fiorton huber land. OxBr. 1: 326(1626). 2RA 1: 690(1723). De skulle inom 4 veckors tid betala 30 Timf af hvar rök eller huf. Loenbom Stenbock 1: 62(1757).
