HYLST hyl4st, r. l. m.; best. -en; pl. -er; äv. (utom ss. första ssgsled numera bl. i sg. o. pl. obest., i sht i skriftspr.) HYLSTER hyl4ster, sbst.1, n.; best. hylstret; pl. =.
Ordformer
(hylst c. 1650 osv. hylster 1788. hylts 1807—1887. hölst 1649—1830. hyls 1931)
Etymologi
[av ett ä. nt. hülst, sidoform till nt. hüls (se HYLSA, sbst.), uppkommen genom anslutning till nt. hulst, hylsa, motsv. mht., fht. hulst, ett slags täcke, bildat till stammen i fht. hullen (se HÖLJA, v.). Formen hylster beror på anslutning till den härmed identiska formen av HÖLSTER; den sent anträffade formen hyls torde vara uppkommen av hylst i ssgr]
(i fackspr., i sht i fråga om ä. förh.) benämning på den axel (bestående av en rundt hammarskaftet anbragt, med två i lager vilande armar l. tappar försedd ring) på vilken hammaren rör sig i horisontal riktning; jfr HYLSA, sbst. 2. Skal en Läredreng förr än han kan blifwa Mästerswen, kunna göra en hölst utan någon annans underwisning och hielp. Bergv. 1: 178 (1649). BergsbSahlin 215 (cit. fr. c. 1650). Rinman 1: 775 (1788). Sjelfva Hammaren (på en hammarställning av tackjärn) fasthålles medelst hyltsen .. emellan Stål-bössorne. VetAH 1807, s. 112. Rosborg StångjSmid. 1 (1809). JernkA 1852, s. 312.
Ssgr (i fackspr., i sht i fråga om ä. förh.): A: HYLST-ARM, r. l. m. (hylster- 1788) Rinman 1: 825 (1788). —
-RING. (hylst- 1788. hylster- 1788) Hylstring kallas den järnring, som, til hammarskaftets styrka för stångjärnshamrar, sättes och kilas däromkring, närmast hylsten. Rinman (1788).
B (numera i sht i skriftspr.): HYLSTER-ARM, -BÖSSA, -RING, se A.
